Det är som de säger, det er midnattssol, sola går ikke ned. Ett tyst och stilla regn. Siffrorna på klockan har tappat sin betydelse och man kan inte längre anta vad klockan är. Den hade kunnat vara strax före 19, men är nu närmare 23. Men nätterna med midnattssol, ja de är vackra.

 

 

22 maj – Frukostskogen.

I det tidiga morgonljuset åkte vi över vägarna mellan åkrar och blomstrande rapsfält. Östgötaslätten. Inte vart som helst utan till skogen, den vackra och långt ifrån tysta skogen.

Intill en vacker och bitvis meandrande å slog vi oss ner till glädje för myggen. Frukost. I skogen.

Det är fint, det är enkelt och det var länge sedan. Men med far min i skogen är det svårt att inte ha det bra. Nej minsann, men nästa gång är du välkommen för tidig fruksot till fjälls!

21 maj – Stegeborg.

Med bil från stan i solsken, förbi Sörping och vidare på slingriga vägar. Tillslut så står man där vid campingen i Stegeborg och blickar upp mot berget. Upp mot de lodräta väggarna och grönskan.

Det är inte alltid det lättaste att besluta sig om vart och på vilken led man vill börja. Men här, här finns kanske en av den finaste 3:an som jag skådat. Höjd, utsikt och fina grepp. Det är inga problem, det är mestadels bara vacker utsikt och sådant, du vet.

Stegeborg, lika somrigt som vanligt, vackert och trivsamt.

Grabben har en muskel…

Friktionen, strukturen, känslan av klippans hårda yta i kontrast mot den blå himlen. Just då, i stunden, behöver man inget mer än utmaningen.

På toppen av den fina leden ”Cuba Cola 6b+/c”. Några korta intensiva move och sen är man uppe. Jag gillar’n, men förlorade fotfästet, föll och fingrarna på den lilla skarpa listen räddade situationen. Dessvärre sa det knak i fingret, paus. Ett försök igen men förvånad inser jag att det inte går, går att använda fingret…
Så det fick bli fika, säkring och fika sista svängen av dagen vid klippan. Men det är, trots allt,  inte svårt att vara lycklig vid tillfällen som detta…

Är i Kiruna, tillbaka efter en månad på vift. Lite här och var men mestadels i Linköpingstrakterna. Lämnade böljande rapsfält och blommande syrénbuskar. Mil efter mil blev björklöven mindre och mindre tills de inte alls fanns några spår av späda musöron till blad.

Vattnet här är gulaktigt och smakar dåligt. I kylskåpet hitta jag ruttnande grönsaker och gamla ägg, i affären hitta jag nytt. Med sällskap av Ulrica baka vi Wienerbröd och söndagsfikade. Ja, söndagsfikade en tisdag. Med five-fingers skorna ut i spåret en sväng, genom nya vattenpölar och över leriga stigar. Trötta fötter och jag sjunker ner i min stora säng med en god film och påmins om att solen aldrig riktigt hinner ner innan det är dags för den att gå upp igen.

Det är omvälvande.
Jag saknar,
samtidigt som det känns fint att vara tillbaka.

Det är vackert.

Glasses Bossbar.

På måndag rullar tåget iväg mot norr, från Stockholm. Jag tar det! Det är dags att återvända hem efter min lilla mini Sverige-turné; Kiruna-Östersund-Åre-Göteborg-Linköping(Ågel, Grebo, Norrköping, Skärblacka)-Stockholm och så hem tillsist. Har blivit några dagar i Linköping och ingen sommar utan glass från Bosses. Trots allt så är det bara försommar, men mer södersommar än såhär blir det inte för min del i år. Så, efter gårdagens häng i Domkyrkoparken med glass i handen och fint sällskap så kan jag med gott samvete, i det avseedet, lämna södern för en annan sommar i fjällvärlden.