Bob Marley Memorial

I Skärblacka, en lördag tillsammans med många många andra. På filtar, i gräset eller dansandes framför scenen.

Ett trevligt litet gäng kring backgammonet, eller bara på rygg med solen glittrande i ögonen.  I bakgrunden, musik i baktakt och sorlet av människor. Glada människor.

En liten vän titta förbi där jag låg tryckt tillbaka lutad på en filt.

Dans till Stures Dansorkester.

Har försökt och försökt. Försökt och tagit en paus. Sen försökt, paus, försökt och försökt igen. Tillslut ville jag bara skjuta datorn över bordskanten och skrika ”dra åt skogen”.

Det gjorde jag inte.

Istället drog jag själv åt skogen.

Det är satans så svårt att fokusera när solen tindrar utanför fönstret och ex-jobbet verkligen, verkligen behöver skrivas. Det är tur att skogen finns, fy tusan vad vacker den är.

Men ingen kan komma och säga att jag inte försökt idag…

Ågelsjön – enkelhet i paradiset

Vi åkte från Linköping mot Norrköping och vidare mot Ågelsjön, jag och Micke. Strålande sol och det dröjde inte länge innan första leden var avklarad på Divaväggen.

Efter några leder gick vi över till Lilla Berget och Tim, Karl och Cristoffer dök upp. Kaffe i skuggan och en sprudlande känsla i magen efter mera närkontakt med berget.

Vidare mot Borrbultspartiet och favoritleden ”borrbult är livet”.

Lite bouldering runt hörnet.

Anton den djärve.

En kvällspromenad till badklippan. Vackert.

En efter en kom de traskande till tältplatsen och den sprakande elden.

Och ska det grillas, så ska det grillas ordentligt.

En trivsam kväll förflöt med fina vänner med gott om samtalsämnen och eldning.

Sakta börja det röra sig i tältet och en efter en poppa de fram.

Frukost.

Gott om snok på väg mot Stora väggen.

En promenad som slutade upp på Svaklippan.

Har man muskler ska man visa dem…

Sista biten att ta sig ner från avsatsen vid Svaklippan för att traska tillbaka mot bilarna och åter styra mot Linköping efter en helt fantastisk helg.

Att man kan bli så glad av någonting så enkelt som att vara ute…

Precis som att somna under stjärnorna efter en dag vid klippan, hör hur brasan sakta falnar och känna den varma luften från andetag mot kinden. Nära. Att få vakna under en klarblå och solfylld himmel med en hel dag med klättring framför. Det är svårt att sätta ord på, men allt det där är som ett enda stor lyckopiller som slår till direkt och håller sig kvar…

Där gick jag med blicken mot händerna, försökte räkna efter. Finger efter finger tills hon frågar om jag behöver låna några. 
Det har gått mer än tio år sedan vi lärde känna varandra. Otaliga gånger har vi ränt upp och ner i trapphuset, hittat på så mycket. På något vis känns det så fantastiskt att efter en kvällspromenad, trots att det var länge sedan vi såg, så känns det precis som det gjorde då. Som det alltid gjort. Sådan vänskap kommer nog aldrig att falna. Jag tror faktiskt inte det.

Vädret fick fnatt häromdagen. Temperaturen kryper uppåt igen.
Jag längtar ut, vet inte om betongen påverkar mig positivt eller negativt.
Men det är ut den lockar mig.

Storskogar och klippväggar.
Ekhagar och vitsippsbackar.

Precis så det ska vara, och ändå stänger folk in sig i sina små bunkrar och, och.

Och jag slutar där.
Trots att ex-jobbet även får mig att sitta inne.

Tar en promenad med en gammal kär vän.

Käringberget.

Det är fint, för när man är ute och klättrar får man minsann äta hur mycket kakor man vill. Så många det bara går tills förpackningen utan problem kan knycklas ihop till nästan ingenting. Dricka kokkaffe och icke att förglömma – att klättra.

Minsann, utepremiär för året. Jag skulle kalla det fantastiskt.

Med bil, 20 minuter från stan och en promenad över åkrar, genom skogen med en matta av vitsippor fram till vattnet och klipporna som reser sig så vackert i kontrast mot himlen. Det är vackert och det är enkelt.

Det är så helt tokigt fantastiskt med friktionen, från vassa små chip till sloppers som på håll ser värre ut än vad de känns. Det är märkligt hur glad man kan bli för högresta klippväggar och den där känslan.

När ger vi oss ut igen?