Botaniska trädgården, Göteborg.

Vår så att det bara sjunger om det.

Så fascinerad över allt som bara är här. All natur som bara spirar och lyser i solskenet att jag kopplar bort storstadsbullret. Enkelt och vackert och så långt från den långa vintern jag precis lämnat bakom mig. Några som inte verkar vara lika entusiastiska som jag är Linnea och Jonathan. Men trevligt, ja de har vi hur som.

Men till koltrastens sång drack iskaffe i kvällssolen och nu, nu väntar rabarberpaj. Det känns på något vis så exotiskt att vara här. Så långt från min vardag, lite som semester.

Fint.

Lämnade ett morgondaggs glittrande Kiruna tidigt i går morse. Åkte buss länge och länge dröjde det inte innan vi satt som packade sillar och knappt vågade röra en fena utan att få en kommentar slängd över sig. Så istället småprata vi och tiden ticka på. Långsamt. I Östersund med en dunderhuvudvärk som ytterst dåligt sällskap somna jag ensam i ett rum med åtta bäddar.

Med buss, vidare mot Järpen och ytterligare en bit efter bussbyte. I Åre tog mina (två) ryggsäckar en paus på en solig bänk och jag kunde inte mycket annat göra än det samma. Riktigt trivsamt. Nästa en timme prata vi bort innan jag med en märklig känsla i magen traskade ut på Åres gator. Arbetsintervju. Fick mig en pratstund med Simon och en rejäl kaffepaus med Hägg och så hade helt sonika en mycket trevlig dag förflutit.

Sitter nu på nattåget på väg mot Göteborg. En gång i tiden sa jag ”aldrig mera sittplats”, men aldrig ska man väl säga aldrig!? Jag har inte den minsta aning om vart jag befinner mig, städer passerar som små ljuspunkter i fjärran och emellanåt på nära håll. Men är på väg. En liten mini Sverige-turné och jag spenderar min kväll med skrivande på ex-jobbet och tycker minsann att det är riktigt intressant och roligt.

Trots att det luktar svett, sätet inte är det mest bekväma efter 100 mil i buss så har jag det bra. På väg och nyfiken på vad som händer här näst…

Norra Sverige genom ett bussfönster och en natt i Ljungdalen senare. Allting färdigpackat och redo att ta oss an uppförsbackarna.

Robin axlade ansvaret för pulkan i första backen.

Lunch med utsikt över Kesudalen och Helagsmassivet.

Helagsmassivet i sikte och svagt utför. Tillsammans drog vi pulkan i de sega, men inte omöjliga uppförsbackarna.

Molnen drog in fort och sänkte sina slöjor över oss. Energipaus i lä och på avstånd såg vi Jonathan och Tim närma sig. Totalt 12 km senare landa vi på Helags, precis lagom till middag och bastu.

Ut på tur dagen därpå, onsdagen 6 april. Stenkastartävling och paus. Utfallet av tävlingsresultatet blev inte sämre än 0-0-0-0.

Vi tuffa på i motvind och solsken i riktning mot Sylarna.

Utanför leden, genom den vackra, vackra vintervärlden.

Vintern som sakta tinar mot vår…

Fikapaus.

Fjällen full av ripor, till synes fyllda av vårkänslor.

Halvvägs mot Sylarna nådde vi vårat mål – Mieskentjakke.

Förberedning, utformning och färdigställande av lägerplats. Robin laga (väldigt sen) lucnh medan vi knega på.

Grävde och fixade.

Fixade så pass lagom att ”2meter-ståhöjd-tältet” fick plats.

”Absid kallas en halvrund eller mångkantig avslutning på koret, och där vanligen altarrummet är beläget, i många medeltida kyrkor.” Så står det som förklaring för ordet absid på wikipedia.org. Där av fick Robins tält en gång i tiden namnet Kyrkan tack vare sin stora och rymliga absid som vid detta tillfälle var mycket uppskattad.

Så visade det sig för grabbarna att pulkan vi dragit på innehöll mer än bara fika och nudlar. Tacos till middag och till efterrätt bjöds det på Mango-och passionsfrukt mousse med vit choklad och färsk passionsfrukt. Jag kan tycka att riktigt god mat efter en dag på fjället är guld värt. Värt att lyxa till det lite.

Efter en god natts sömn vaknade jag till ljudet av snö som rasa, snö som drev och vinden som slet. Tält i allmänhet har en förmåga att få lätta sommarregn att låta som störtskurar, nu lät vindstyrkan som en rejäl storm. I lä stod tältet minsann, men utanför rev stormen rejält och det var en utmaning att ta sig de hundra meterna till Mieskentjakke-stugan.

Men vi tog oss tillslut dit med tält och packning. I några timmar satt vi där, i väntan på att vinden skulle mojna något. Sällskap fick vi av en ensamt skidande herre och ett annat, inte lika pratsamt par. Under eftermiddagen tycktes vindbyarna avta och vinden blev mer jämn.

Med vinden i ryggen flög vi fram, alla utom den som drog pulkan. Vilja, envishet och glädje turades om.

På avstånd kunde man se hur molnen låg tunga över Helags och passet. Axlade om, min tur att dra pulkan och trampade på uppför, sista backarna mot stationen. Vinden ökade, kring 25 m/s och trots att jag lätt blev omblåst av mina vänner kände jag en tacksamhet att dra pulkan. Lika mycket tacksam som bitter i den stunden. Men, erfarenheten säger att när tröttheten kommer krypande och irritationen dyker upp finns det ingen anledning att ge den uppmärksamhet utan bara bita i. För sådant som stör då är i vanliga fall bara småpotatis.

De som vi hade tänkt skulle bli en tre dagars tur med fler kilometer blev en två dagars med skratt och leenden. Utmanande vind och gott skidföre, solbränna. Dagen därpå blåste vi inne, fixade och grejade. Det som varit vårt lilla skidäventyr med fokus på god mat och gemenskap blev till ett litet bildspel och en liten presentation i syfte att pröva projektor och ljudsystem. Det visade sig att gästerna gärna tittade. Vi, imponerade över deras färd i snöstormen från Sylarna till Helags. De, till synes inspirerade av våran tältnatt, god mat utomhus och landskapen i vackert väder.

Avrunda sista kvällen på Helags med bastu och mycket trevligt sällskap då större delen av personalstyrkan anslöt. Trevliga samtal och en fin kväll fördrevs.

Så som så många gånger förr kommer tillfället då det är dags att ge sig av. Jag vill få det till att vinden på 20-25 m/s var Helags sätt att säga ”åk inte här ifrån”. Ännu en gång skulle jag behöva lämna denna vackra plats, härliga stämning och fina människor. Frukosthäng, lucnhspåsar, en överraskningskexchoklad och hejdå-kramar senare stod vi på skidorna. Hur gärna jag än inte ville, så var vi på väg. Vinden i ryggen, som en liten borttappade vante på fjället i nedförsbackar.

Efter Kesudalen vek vinden av och lugnade sig. Vi nådde snart Kläppen, vidare mot Ljungdalen.

För att slutligen lämna de små vägarna och styra ner mot Linköping.

Vilket äventyr det blev.
När syns vi igen?