Söndag.

Jag går ut. En tur som bara skulle bli en liten sväng blir timmar. Det blåser, sommarkvällens alla dofter blandas i luften och de lövbeklädda grenarna svajar fram och tillbaka. Det är en väldig grönska, blommor i gult, vitt och violett dansar i vinden. Ute på en åker står en tofsvipa och guppar, från ett buskage hörs koltrastens ljuva toner. Jag befinner mig mitt uppe i allt och sakta sjunker solen.

_DSC0732

Jag andas in, fyller lungorna med försommar. Låter blicken få vandra iväg över slätterna. Ekarna står lika praktfullt och ståtligt som sist, men nu än grönare. Det finns någonting som vilar i denna natur som gör mig trygg och som får tankarna att lugna sig. Jag andas ut och vänder tillbaka.

Imorgon åker jag norrut, hem till Jämtland. Det har blivit dags för en annan typ av sommar. En sommar till fjälls, 1000 meter över havet.

Escalade en français

Det är förmiddag när jag och Kajsa kliver av flygplanet i Nice. Någon timme senare landar även Evelina, Medelhavet ligger blått och vi lämnar flygplatsområdet i en silvrig lite Fiat Panda. Två av oss är fokuserade på olika slags kartor, både analogt och digitalt och den tredje mest nyfiken på vilken väg vi ska välja för att ta oss ut ur stan och norrut. Vi lämnar Rivieran bakom oss och kör mot bergen. Vägen är bitvis snäv i sina svängar där den rundar de branta klippväggarna som sträcker sig så ståtligt upp mot den blå himlen. Nedanför slingrar sig floden fram och det är söndag.

Att det är söndag har egentligen inte slagit oss, men vi blir varse om det när hunger sätter in. Våra prasslande påsar med sött och salt räcker inte till att mätta och alla butiker vi kör förbi är stängda. När vi rullar in i Digne-les-Bains hittar vi ett öppet café och dricker både varmt och kallt. I ett boulangerie i samma stad köper vi baguetter och croissanter utav en trevlig fransk man. In case of, tänker vi och åker vidare.

På väg, från Nice till Orpierre
Det lilla frukt och grönsaksståndet vi kanten utav vägen.
Nöjda och snart inte lika hungriga.

Humöret återvänder, vi passerar Sisteron med sitt karakteristiska citadell, åker genom jordbrukslandskap och ser hur solen sakta börjar sjunka. Några kilometer innan Laragne-Montéglin är det någonting som stannar upp trafiken och vi rullar sakta framåt genom landskapen som för mig känns så bekanta. Vi stannar till vid vägkanten där en dam säljer frukt och grönt, betalar några slantar och ger oss återigen ut i den sakta slingrande ormen av bilar. På radion spelas ABBA och när proppen lossnat har vi passerat Laragne. I Eyguians tar vi vänster, kör igenom Lagrand och vidare in i Buëchdalen. Förbi den lilla byn på kullen, bondgården där de tillverkar chevré, äppelodlingarna och så in i Orpierre.

Utiskten från Coco Sweet
En kvällspromenad genom byn
Ett Hobbit-hem + tiny house och där har ni Coco sweet.

Så står vi där, på campingen i Orpierre. Det är för mig bekanta utsikter med för Kajsa och Evelina är det första gången. Jag är så förväntansfull över att få visa dem denna lilla pärla och  lite nyfiken på om de också kommer falla för dess charm. Vi har hyrt in oss i en liten, ja vad ska man egentligen kalla det, de kallar det iallafall för Coco Sweet. Som ett hobbit-hem a la tältversion och på hjul kombinerat med ett tiny house. Vi är nöjda, knaprar på morötter och i den varma sommarkvällen ser vi solen sjunka ner bakom bergen och stjärnorna en efter en tändas på himlen.

Jag vaknar tidigt, smyger ut och sätter mig utanför med en bok och en varm tröja. Morgonsolen leker redan på sluttningarna och fåglarna sjunger melodiskt. Sakta ser jag hur dagen vaknar till liv och tids nog vaknar de andra två också. Under förmiddagen traskar vi ner genom byn, förbi den röda restaurangen, fontänen, kyrkan, den blå restaurangen, kyrkogården och så in på stigen. Stigen som tar oss högre och högre upp genom grönskande skog tills vi står nedanför och kollar upp på klippväggar som sträcker sig långt upp.

Det är klättersäsongens första dag på klippa och vi har solsken. Det är härligt att vara tillbaka och bredvid oss får vi ett glatt franskt sällskap, alla garanterat över 60 år och en herre har satt hjälmen bakochfram. På klipporna är de starka och de sprider en genuin och härlig stämning omkring sig. Vi byter glada leenden, fortsätter att klättra och emellanåt sitter vi i skuggan och trycker baguetter. Det är kul, känslan är så bekant. Efter några leder bestämmer vi oss för att byta vägg, samtidigt som vi ställer oss under grannväggen och kollar efter någonting att klättra hör vi hur en hjord av ungar rört sig till klippan vi precis lämnat. Vilken tajming, tänker vi.

När vi känner oss nöjda med dagens eskapader traskar vi ner till byn, hänger under det stora trädet nere på torget och insuper den pittoreska känslan.

Under det stora trädet på det lilla torget i Orpierre

Morgonen därpå är himlen regntung men lite väl optimistiska är vi ändå klätterpeppade. Vi tar oss tillbaka vart vi avslutade gårdagen. Det är ett litet velande om vilken led som ska bli den första men det löser sig ganska så snabbt när vinden börjar blåsa upp och tunga droppar börjar falla. Snart fullständigt öser regnet ner, men då är vi halvvägs tillbaka. Vi dricker kaffe, tar en tur med pandan och slumrar i gröngräset utanför vår Coco Sweet. Livet känns enkelt.

Utsikten från klätterklippan mot gårdagens klättring.
Nu kommer regnet!!

Vi bestämmer oss för en liten springtur, ganska snart hittar vi på en vandringsled och med bestämda steg följer vi stigen som hela tiden går uppför. Det biter i benen, riktningen är konstant uppför  tills vi helt sonika står på toppen utav campingens närmsta berg och tittar ner på omgivningarna. Glatt överraskade rusar lyckan genom kroppen och det doftar ljuvligt av blommande oregano. Benen känns lätta när de flyger fram i utförslöporna och så är vi plötsligt tillbaka där vi startade. Nöjda äter vi middag på den röda restaurangen kvällen till ära och ost, det är gott.

Men lätt är verkligen inte vad benen känns när jag vaknar på morgonen. Det är en träningsvärk från hell. Men vi är upp på väggarna igen, utmaningarna andra men glädjen närvarande och stor. Givetvis äter vi välfyllda baguetter till lunch och givetvis har vi kryddat dem med en fantastisk utsikt. Det är någon av oss som utropar Trés bien och vi andra bara instämmer.

Lunch med utsikt

Träningsvärken i benen ger inte med sig och inte gör klätterglädjen det heller. Så vi fortsätter att klättra dagen därpå. Vi dricker gott kaffe, äter fantastiska ostar och skratt ikapp med solskenet och livet.

Men så drar det ihop sig, dags att städa ur, packa bilen och ge sig av, tillbaka mot kusten. Men innan vi ser Medelhavet igen så spenderar vi ett par timmar på klätterklippan, en badsväng  och rullar sakta iväg mot Castellane. Där hyr vi in i oss i någonting som liknar en cirkusvagn men kan lika gärna kan vara ett tiny house på hjul.

Utsikten över byn från en av klipporna
Hopp och lek och lite bad såklart.

Vi är lite småfrusna när vi vaknar, men till frukost laddar vi upp med dagsfärska baguetter, yoghurt och jordgubbar. Vi ger oss av, åker mot gorges du Verdon. Parkerar bilen och ger oss iväg. Tar trappan ner mot floden, följer den breda stigen in genom den första gamla tunneln, vidare ut i solskenet och sen in i den andra ca 650 m långa tunneln. Pannlampornas sken studsar fram i takt med våra löpsteg. När vi möter dagsljuset igen hör vi ett väldigt brak och ser hur en man kommer singlande ner med en skärm. Flera män faller från skyn, faller fritt innan skärmarna löser ut. Det är oväntat, fascinerande och inspirerande. Vi fortsätter. Springer ibland, går emellanåt. Äter lunchbaguetter nere vid floden och njuter utav detta makalöst vackra landskap.

Vi återvänder till bilen, hojtar enchanté  gorges du Verdon och trycker gasen i botten. Åker på slingriga vägar, öster ut och snart ser vi havet långt bort vid horisonten. Någon timme senare checkar vi in på ett hostel i Antibes, den lilla lyxstaden mellan Nice och Cannes, mitt på Rivieran. Men det är bara jag och Kajsa som checkar in, Evelina har andra äventyr som väntar på henne och vi lämnar henne på flygplatsen sent samma kväll.

När jag vaknar är det varmt i rummet, så jag kliver så försiktig jag bara kan ner för överslafen på den rangliga och knarrande våningssängen och öppnar dörrarna ut mot altanen och möts av det blå Medelhavet och morgonsolens ljumna strålar. Frukost ingår i priset, den har både kaffe, baguetter och ost men inte så mycket mer. Men vi nöjer oss med det.

Morgonutsikter från rummet.
Frukost.
Kap Antibes.

Dagen spenderar vi till fots, spatserande omkring bland lyxvillor och höga murar. Vi tar en tur ut till Cap Antibes, hänger vid havet och läser bok. Badar, spatserar, läser bok och dricker kaffe. På kvällen går vi en tur i hamnen och fascineras över alla båtar, men framförallt de stora lyxyachterna. Andra dagen i Antibes tar vi med pandan på en liten tur, förbi Nice och bort till Éze. En del av den byn ligger högt uppe på ett berg. Därifrån kan man kolla ner på den andra delen av byn som ligger vid havet. På höjden äter vi croissanter och kollar på utsikter. Vid havet äter vi baguetter och kollar på havet, lyxbåtarna och förundras över allt som är så stort och dyrt. En liten del av mig längtar efter enkelheten på fjället.

Éze uppe på berget.
Éze nere vid havet.

Så börjar resan närma sig sitt slut. Vi lämnar tillbaka hyrbilen på flygplatsen under förmiddagen och försöker hitta någonstans att låsa in vår packning eftersom planet inte lyfter förrän efter mörkrets inbrott. Det finns ingen stans att låsa in packningen, om vi inte vill bli ruinerade. Så vi tar med den, hyr oss cyklar och tar oss in till Nice. Vi hänger på stranden, läser bok och känner på havet. Lunchar inne i stan och återvänder till de sköna strandlivet innan cyklarna tar oss tillbaka till flygplatsområdet.

Vi checkar in, går ombord och lämnar ett varmt och vänligt Frankrike. Enchanté! tänker jag och somnar.

Göteborg

Igår var jag ute på havet i Göteborgs skärgård tillsammans med tre fina vänner. Klarblå himmel, ett minst lika blått hav och en tindrande sol. Vinden lekte i håret på vägen ut och i lä på en klipphäll på en ö jag inte minns vad den heter åt vi mack-lunch och tog det piano. På vägen hem tog vinden i och fick bra fart i seglen.

Det går liksom inte att beskriva den där känslan när man inte gjort någonting på väldigt länge och när man mitt uppe i det inser hur mycket man har saknat det.

Tack fina ni för att ni tog med mig ut.

Från en glipa i molntäcket tittar kvällssolen fram och färga allt som den rör vid i gyllene toner. Vinden fläktar härligt där jag trampar mig fram genom mina gamla hoods, på väg hem till föräldrarna. När jag kommer innanför dörren dröjer det inte många minuter innan jag är ute igen. Jag kan inte sitta inne när det är såhär vackert ute.

Jag knyter löparskorna, mest för att det är de mest lämpade skorna för en kvällspromenad. Jag går ner mot Tinnerbäcken, över den lilla bron och sen bort mot sjukhuset men så blir det som det ofta blir, jag börjar springa. Det var egentligen inte meningen men med musiken i lurarna och alla dofter och kvällsljuset och allt, ja det är som att allt bara sliter och drar i mig. Jag hittar en stig jag inte känner igen, den är kantad av utslagna vitsippor och stolta ekar som sträcker sig upp mot kvällshimlen. Benen rullar på, det är som att dansa fram. Sen tar stigen slut, asfalten tar vid och det blir platt och rakt (jag är dålig på platt och rakt). Jag promenerar vidare tills jag hittar på ännu en stig. I uppförsbackarna kan jag trycka på och det svider tillslut i musklerna av ansträngning och jag ler. Sen kommer utförslöporna och jag springer så fort att jag undrar om fötterna hänger med och när jag kommer att snubbla och köra ansiktet långt ner i den leriga stigen. Men benen håller sig på stigen, leran skvätter och jag ler.

Jag ler, känner dofterna av fuktig vårkväll och i ett träd sitter en koltrast och sjunger. Det är som balsam för själen, stegen känns lättare och tillvaron ljusare…

Från vinter och fjäll har jag nu tagit mig till den grönskande östgötaslätten med vitsippor som fortfarande blommar. Det är lite utav en magisk känsla att låta fötterna få rulla fram på smala skogsstigar med solens strålar som letar sig igenom de tunna lövverket och fåglarnas eviga kvittrande. Att känna den ljumna luften mot kinderna och att känna hur alla dofterna från blommande träd får det att kittla i näsan.

Det är fint att få kontrasterna och det är härligt att emellanåt ta sig en liten paus i stan där allting började, där Eklandskapet breder ut sig och vyerna känns bekanta och hemtrevliga.

 

 

En tredagarsledighet

Häromdagen, när jag gått av mitt frukostpass och slog mig ner i soffan kände jag mig uppgiven. Tre dagar av ledighet framför mig och ett knä som inte riktigt kändes helt okej. För efter turen till Storsylens topp med utförsåkning i tung snö med turskidor, ett litet kvällsäventyr och lite annan hopp och lek hade mitt knä med ett korsband för lite fått sig en liten känga. Vakna nätter och dålig sömn i kombination med snön som yrde utanför fick mig att fundera på vad jag egentligen hade för nytta av tre dagar ledigt. Tanken som grott om att ta mig till Stensdalen fick jag rätt och slätt lägga på hyllan.

Men så, efter en god natts sömn vaknade jag med en fin känsla i magen. Försiktigt kände jag efter lite och med ett leende trippade jag ner till stationen för frukost. I frukostsoffan fick jag frågan vad jag hade för plan för dagen. Med solskenet tindrande utanför fönstret börja jag smida nya planer. Freddy nämnde att han skulle ner till Storulvån och visst var jag sugen på att slå följe.

Så gav vi oss iväg, i sista sekund la även Annie om sina planer och följde med. Med backupen att kunna åka med storleveransen med sommarens torrvaror dagen därpå kände jag mig lugn och vi skida iväg.

Hemma i morgonsol
Det är tur att någon har koll

Med en svag vind i ryggen tog vi den första backen ner, förbi vindskyddet Gamla Sylen och ner till Enan. Upp över Östra Endalshöjden och vidare mot nästa vindskydd, Spåime. Med skarföre och strålande solsken fick vi bra fart under skidorna och leendena sken ikapp med solen. Efter den sista riktigt långa nedförsbacken till Lillulvån tog vi en liten kort lunchpaus innan vi gled de sista kilometerna ner till Storulvån.

DSC_4302Från full vinter till solvarm asfalt och gräsfläckar. Tillbakalutade mot en solig vägg njöt Annie och jag av vårens första glass utomhus ackompanjerat till surrande flugor och ivriga myror. Fortfarande full av energi började jag tänka om. Väderprognosen lovade att det fina vädret skulle hålla i sig och hade det inte varit fint att få skida under de tindrande stjärnorna?

Vid middagen bestämde jag mig att skida hemåt igen och efter lite velande var även Annie på den idén. Strax efter 18-tiden gav vi oss iväg. Inte samma väg som vi kommit utan nu på leden mot Blåhammaren. Efter stigningen upp ur fjällbjörkskogen vek vi av åt vänster och höll lite höjd på Storulvåfjällets sluttningar tills vi kom på leden mellan vindskyddet vid Ulvåtjärn och det vid Enkälen.

På väg utefter Storulvåfjällets sluttningar
Sylmassivet
De blå timmarna

Fortfarande skare, ensamma på fjället färgat i solnedgångens mjuka toner. Ensamma, fast tillsammans. Vid Enkälen pausade vi i vindskyddet och fnittrande kalasade vi på våra sista turmackor. Så skidade vi stilla vidare upp över Västra Endalshöjden och så ner mot Enan igen med en väldig fart. Sakta försvann dagsljuset och en efter en tändes stjärnorna över våra huvuden tills vi inte längre kunde räkna dem. Någonstans ute på vidderna hörde vi ett par fjällripor skratta till, i månens sken skidade vi långsamt upp i Sylälvens lilla dalgång, vidare hem och in i värmen.

Lite trött men glad dagen därpå lassade vi in litervis med öl, chips och kaffe inför sommaren på stationen. Vindstilla och alldeles ljuvligt förflöt dagen vidare.

Och så igår när jag vaknade okristligt tidigt och som vanligt inte kunde förmå mig att ligga kvar i sängen och dra mig klev jag upp och ut. Stilla stod jag där och beundrade de vackra omgivningarna i morgonljuset. En tur till Tempeldalen med kaffe och solgrop kändes då som en alldeles utmärkt fin plan för dagen. Vid frukosten fråga jag Anna vad hon hade för planer för sin kommande ledighet och helt sonika hade ja en annan plan. 3-rätters middag på Blåhammaren och en natt på Storulvån.

Sylmassivet
Getryggen

Ensam skidade jag iväg efter förmiddagsfikat. Någon minusgrad, vindstilla och återigen strålande solsken. Ner utefter Sylälven och så oledat åt väster ner mot Enan. På turskidor, ensam men med det vita fjället som sällskap. Oledat hela vägen till Blåhammaren, i sakta mak med tid för omvägar och fikapauser på barmarksfläckar. En nästan öronbedövande tystnad hade lagt sig över fjället och runtomkring byggde höga stackmoln upp sig. I det lokala högtrycket tog jag mig slutligen fram till stationen, någon timme senare dök Anna upp och kl 18 serverades middagen. Solbrända och nöjda lät vi de himmelska smakerna ta överhand och glada sjönk vi någon timme senare ned i soffan i personalhuset.

Inte långt därefter stod vi på skidorna igen, till den lilla skaran hade nu Kajsa anslutit. Över Sylmassivet, Helags, Härjångsstöten och Bunnerfjällens sluttningar dansade solnedgångsljuset och sakta gick landskapet från gyllene till behagligt blått. Utefter Getryggens sluttning skida vi fram och ner mot Storulvån. I en av de sista backarna gjorde jag en rejäl vurpa och traskade den sista biten ner till asfaltsvägen. Leende titta vi på varandra, förundrade över hur vackert vi har det tackade vi för turen och kröp ner under varsitt täcke.

Passande nog hade chefen varit nere på möte och nu i morse fick jag den sällsynta chansen att få åka med på skotern upp och hem till Sylarna igen. Hemma igen, lagom till arbetspasset.

DSC_4314

Det är märkligt, hur man kan bygga upp förväntningar på idéer man skapar och hur lätt man kan bli besviken på att det inte blir som man tänkt sig. Lika märkligt är det hur fint det ändå kan bli. Jag hade lika gärna kunnat stanna hemma, tänkt att det kanske ändå var bäst så. Men det är någonting som fjället har lärt mig, att det verkligen inte alltid blir som man tänkt sig, men det behöver verkligen inte betyda att det blir dåligt för det. Jag gillar att planera, en del av glädjen i att göra saker ligger i planeringen bakom turer. I de små detaljerna. Men samtidigt älskar jag känslan utav att kunna vara spontan och bara sticka iväg. Att känna att bara för att jag tänkt att jag ska göra på ett visst sätt så behöver jag inte det.

Dessa tre lediga dagarna har gett mig så otroligt mycket. Jag har fått dela stunder av lycka tillsammans med vänner och jag har fått stunder av lycka utav att få vara ensam ute på vidderna. En blandning av sött och salt och det känns som att jag fått lite mer ro i kroppen.

Tack fjället och tack fina vänner för att ni delar med er av det vackra ni bär på.

Toppen

Häromdagen sprack det upp, den klara himlen i kontrast mot den vita snön och den tindrande solen kändes så overkligt. Som om att det aldrig skulle komma någon sånhär dag denna säsong men så helt plötsligt, från ingenstans så var den här. På skidor med sällskap lämnade jag stationen bakom mig och sakta tog vi oss in mot massivet och upp mot Pyramiden, Mellantoppen och så slutligen lunch på toppen. Ljuvligt!

Årets första löptur

Temperaturen börjar sakta krypa över nollan men snön fortsätter att falla. Vintern håller sig kvar och än ligger det vita täcket över vidderna. Den mängd snö vi har nu är det mesta vi haft under hela säsongen och det är fantastiskt. Men med tre veckor kvar av säsongen längtar jag efter det typiska högtrycket som brukar rulla in under april och allt vad det innebär. Likaså längtar jag efter vårens sånger och färgerna som kommer tillbaka. Det liksom sliter lite i mig. Samtidigt, med allt detta vita runtomkring mig känns sommaren fortfarande avlägsen, även om att den säsongen nu bara är åtta veckor bort.

Och tidigare idag när jag satte mig ner på huk för att knyta mina rosa löparskor var det en välbekant känsla av sommar som knackade på axeln. En känsla av att jag gjorde mig redo för att flyga fram över de slingriga stigarna och att andas sommaren, smaka på alla lukter den för med sig. Men när jag klev ut genom dörren vände jag fort, drog på mig ett par vantarna och började om. Det tunga molntäcket hängde över mitt huvud men jag lät benen få flyga fram i bandvagnsspåret. Fyllde lungorna med vinter och kände en känsla jag saknat.

För det känns som en ljuvlig frihet att springa igen, en kontrast till skidåkningen. Ingenting under fötterna, mer än bara snö. Inget glid och inget gnisslande. Bara snö. Det är en lycka att kunna välja, att välja mellan skidor eller löpning…

 

 

Early moments and morning coffee at Storulvån

Efter gårdagens arbetspass funderade jag länge på att packa ryggsäcken och byta lite vyer. Två dagar att fylla med lite av varje, precis vad jag känner för. Vid middagsbordet satt jag tyst ett bra tag och funderade på att ta skidorna och ge mig iväg. Tog upp telefonen och kollade vädret för kvällen och kommande dagar. Vind och fortsatt nederbörd i kombination med att jag kom på att jag någon timme tidigare satt en deg gjorde beslutet ganska enkelt. För prognosen lovade även en lucka med solsken mellan kl 6 och 9 på morgonkvisten. Lite fumligt fick jag det ur mig det och frågade Anna om hon kanske ville följa med på en liten frukosttur ner till Ulvån. Denna fantastiska vän haspla ur sig ett JA! innan jag hann avsluta meningen och så vart det bestämt.

När klockan ringer är det redan ljust ute, jag trippar ut i köket och slår på en kanna kaffe. För det var det enda dealen med turen. Att hon skulle få sig en kopp innan vi gav oss iväg och så blev det. Med snön som knastra under fötterna rota vi fram våra skidor i tälttorken och med morgonsolen vilande över fjällen ger vi oss iväg. Det är tyst och vidderna är klädda i nysnö. Tillvaron glittrar och långa skuggor sträcker ut sig över fjället. Det är vi två och inga andra. Trots att morgonen är tidig så värmer redan solen.

Vi skidar på, pratar om livet och lyssnar på tystnade om vartannat. Strax innan Spåjime stöter vi på en gråsiding. Uppenbarligen blir den lika förvånad över sällskapet på fjället som vi att den skräms. Mellan Annas skidor tar den skydd och vill varken fram eller tillbaka. Det är först när hon rör på skidorna som den får fart och famlar sig fram över snön. Vinden som ibland tar i får den att välta men den kämpar vidare. Likaså gör vi. Underlaget bär allt för sällan och vi plumsar oss vidare. Resterande del av turen går lätt med medlut och de sista kilometerna drömmer vi båda om en kopp kaffe och en macka. _DSC0269Så äter vi frukost på Storulvån och ser hur molnen drar in. Sakta försämras sikten och morgon övergår till förmiddag. Vid elvatiden rullar den röda bandvagnen in på gårdsplanen. Anna skidar vidare och jag har fått nytt sällskap. Vi lassar in våra skidor bland veckans matleverans, kliver in i bandvagnen och en timme senare är jag hemma igen. Till middag äter vi, vad som i våran tillvaro känns lyxigt, tacos med kyckling och skrattar tillsammans alla 14 kring bordet. Till efterrätt ordnar vi födelsedagstårta med maräng och färska jordgubbar. Ute blåser det på från väster och snön driver upp mot fönsterna. Sakta droppar samlingen vänner av och nu sitter jag här ensam och lyssnar till diskmaskinens dunkande och vindens vinande. Imorgon är en annan dag och jag är fortfarande lika ledig. Det känns som att hela fjället ligger framför mina fötter och jag kan ta mig iväg igen. Om jag vill. Annars kan jag stanna hemma och njuta av det fantastiska sällskapet, lugnet och kanske en kopp te och en god bok. Det återstår att se, livet är vackert och fjället är klätt i vinter. Ljuvligt!