Söndagsfika is back again

Där mellan våffelgräddning och våra små kryddkrukor, mitt i all söndagsfiks-förberedelser kom vi oss för att titta till herr potatis. För visst kunde det väl varit så, att herrn som vi peta ner i jorden i januari kunnat förökat sig. Men förhoppningarna dog ut då herr Potatis till synes endast skrumpnat ihop och inte alls gjort så många, eller för den delen några småpotatisar överhuvudtaget. Han är nu omplacerad, vi ger honom en chans till och vattnar vidare lite här och var i vår små och grönskande krukor.

Det känns lite märkligt. För det kommer sig så att (förhoppningsvis) sista tentan är skriven, näst sista krusen är nog över och nu är det upp till mig att engagerar mig själv i, som det så vackert heter ”Examensarbete i Naturguidning avseende högskoleexamen, 15 hp”.  Sant som det är sagt, sista kursen på programmet.

Inte var det väl så länge sen vi sågs första gången, den där vecka uppe i Abisko?

Och inte visste jag väl bättre än att uppenbarligen kludda bort den sista föreläsningen på Naturguideprogrammet.
Vem hade kunnat tro det?

Men så dum är jag nog inte. Nog prata vi allt om naturturism och hur svårt det skulle vara att behöva definiera begreppet på tentan, nu när inte ens vi i den samlad truppen (inklusive föreläsare) kunde bestämma oss för en definition.

Heja!

are you supposed to take this shoe of yourself?

fråga en av gästerna efter ICEHOTEL-turen.

För idag ramlade jag på rumpan på jobbet med händerna fulla av ting i en härlig nedförsbacke och en familj från Singapore som tittade på. Själva satte de sig frivilligt på rumpan och åkte ned. Har suttit på en bänk utanför ICEHOTEL och väntat, drömt om kärleken. Körde skoter fast jag inte alltid visste riktigt vart jag var och nervöst hoppats att jag valt rätt spår av alla som finns där ute huller om buller. Som tur var gick det vägen. Solsken.

Nu är jag hemma, äter ost och kex samtidigt som jag fixar med powerpoint för morgondagens redovisning samt gluttar på teve. Tv:n är mest på för att få en liten liten känsla av ledighet.

Trots att ryggen värker efter den där halkningen så sitter jag med ett leende och funderar över vad som ska sägas imorgon. Drömmer mig iväg till nästa lilla äventyr och det var väl egentligen inte här jag skulle sitta och skriva.

Så gick jag där och muttra för mig själv, ”inte är det ens såhär mörkt på sommaren”, på hemvägen från jobbet. Efter att ha suttit inne, tittat ut på de fina vädret.  Men så blicka jag upp och såg den vackra månen stiga från horisonten. Den som på bilden inte ser så stor ut, men uppenbarligen ska vara den största på 18 år.