Helags-äventyret

Med buss genom Sverige, söder ut. Timtal. Ett sista bussbyte, två timmar senare på en snöklädd asfaltsplan i en liten by långt från mycket. Med fint sällskap upp på kalfjället med fantastiska vyer, mot massivet och de små trähusen nedanför.

Dagen därpå, på tur över kalfjället.

Med utrymme för mysiga fikapauser.

Efter en kaffetår hos Bengt kröp vi ner i våra bäddar i en av Gåsenstugorna. Rosenröda kinder, skenet som fladdrar från stearinljuset och så långt från så mycket. Så nära så mycket vackert.

Morgon vyn ut mot Sylarna från utedasset.

Oledat, vindstilla och solsken. Perfekt tillvaro och spåren som minner om att vi befinner oss i fjällrävarnas rike..

Moln som drar in, ökande vind och en stund i snön. Energipåfyllning och kanelbulle-paus.

Tillbaka vid Helags med allehanda påhitt.

Så som pulkaåkning.

En eftermiddags tur på fjället med ökande vind. Vackert!

Så var den här, rev och slet i vad än den kom åt. Stormen.

Vindbyar upp mot 43 m/s.

Full mundering för att ta sig till ett snöigt utedass eller bara för att ta sig till huvudbyggnaden. Charmigt och en underbar och upplevelserik utmaning.

Tecken på att bättre väder kan vara i antågande.

Dans i Pilgrimssalen på Helags, efter att ha firat och ätit semeltårta.

3&4 takt på Helags, med liveband som tagit sig genom stormen som sakteligen börjat avta.

Ensam på väg tillbaka över fjället, ner mot asfaltsvägar och civilisation. Lycklig efter en vecka i en sådan fantastisk miljö med så fina människor.

Med utsikt mot Kesudalen och Helagsmassivet i ryggen, perfekt för fikapaus.

Längre och längre bort. Sista biten genom snötunga skogar och det är alltid jobbig att behöva lämna..

Men Helags, vi syns igen!

Sprang till jobbet, för givetvis kom det inte bara en sak iväg i den oerhört oplanerade förmiddagen. Men jag sprang med lätta steg på halt väglag och det kändes som jag flög. Solsken.

Vi tog oss genom staden i lagom mak på min första egna stadsguidning med spark. Prata på om byggnader, kultur, historia och allt möjligt. För det mesta lyssna de, skratta och såg ut att ha det bra. Fram tills vi tog vägen utefter de fina trähusen upp mot kyrkan. Då ställer en av dem frågan: ”How come there are so many red house in Sweden?”

Ja, hur kommer det sig?

Är det för dig fåglarna sjunger om våren?

Hundkissmålade trottoarkanter, knarrande snö och strålande solsken. Tillbaka i Kiruna med ett leende på läpparna. Senaste dagarna har jag befunnit mig i Stockholm och på Vildmarksmässan. Är full av inspiration av alla möten, samtal, föreläsningar och surfar på en våg av energi efter att ha träffat så många välkända ansikten. Träffat så himlans många jättefina vänner.

Men det känns skönt att lämna storstaden för småstadslivet i lilla Kiruna med sina vackra utsikter. Med allt vad vår-vintern har att erbjuda. Nya äventyr smids och om tio dagar avrundas sista kursen innan ex-jobbet tar vid. Det innebär för tusan sista kursen på utbildningen.

Det finns inga ord för det och vad som händer sen, det visar sig.

Tänkte berätta om turen söder ut mot kalfjäll och snöiga utedass, eller åtminstone visa några bilder. För den turen ligger mig varmt om hjärtat. Riktigt ordentligt. Från solsken till full storm och skidåkning på ett fjäll av is. Men jag får lugna mig lite. Det är dags att kila ner till mässhallarna och njuta utav ännu en dag av inspiration och nyfikenhet.

Men för den delen, en liten bild kan jag nog ändå bjuda på tills vidare från fjällrävens snöklädda vidder..

Från rummet på 10:e våningen, genom det enorma fönstret breder delar av huvfudstaden ut sig. Grådassigt och lite sådär så att man börjar undrar hur bortskämd man blivit med fjällvidder och liknande utsikter? Nog är jag nöjd med att bara vara på besök just för tillfället. Så är det.

Kan tycka att det är ganska skönt att promenera ut från hotellet och mindre än en minut senare vara inne i mässhallarna. Att slippa tänka på att man är i en stor och ”skitig” stad och istället bara hänga på Vildmarksmässan. Att få inspireras av andra, möta många härliga individer och få dela med sig av sina erfarenheter. Men även att glädjas över att träffa välkända ansikten.

Som när jag minst ana det stod mina fantastiska föräldrar där framför mig och ett enormt leende spred sig. Nog har jag saknat dem utan att hinna reflektera över det. Men så är det. Åh!

Tack mam&pap för den tidiga födelsedagspresenten, men kanske mest för att ni är just ni och helt oväntat dök upp. Tog en kaffe och bara var för en stund.
En lycklig liten skitunge tackar er av hela sitt hjärta!

 

Jag är tillbaka i Kiruna, vet inte om jag saknat stan. Kanske inte ännu. Det är svårt, efter allt som bara varit. Långt från asfaltsvägar och stadsbrus.
Det tog två dygn att ta sig från dit till hit. Två helt enormt långa och jobbiga dygn. Fick sällskap första kilometern på skidor. När hejdå var sagt fanns det ingen återvänd och inte kunde jag förmå mig att vända mig om för en sista kram, så som tårarna rann. Och kanske blir det så, när allt är som det är.
Allt som bara är..

Imorgon blir det omvägen förbi jobbet innan förmiddagsföreläsningen och pang på rödbetan, därefter är det dags att fara till Stockholm. Till huvfudstaden för att hänga på Vildmarksmässan för programmets räkning.

Från utedass till storstadsbuller.
Kontrastrikt så det bara skriker om det.

Efter allt resande är jag således trött och sover på saken.

Tidigt i morse var vindbyarna upp över 40 m/s. Nog har det avtagit lite men likväl blåser det fortfarande storm, precis som det gjort under gårdagen. Blötsnö och annan snö i en härlig blandning i den starka vinden och jag har inte den minsta chans att ta mig ner till Ljungdalen för att åka men någon buss norrut idag.
Nästa buss går på måndag.

Men inte gör det mig någonting att bli kvar här några dagar till. För topparna, snöiga utedass, storm och avståndet till civilisationen är absolut inget jag tycker illa om. Lite mer tvärtom. Som den trivsamma stämningen som råder här och människorna. Sådant är det inte svårt att tycka om..

 

Tar paus och besöker en kär vän.

Sängen är överröst med ting som ska med, allt för att jag inte ska glömma skriver jag en lista ( undrar ändå vad kommer jag glömma denna gång). Listor är bra, bra till det mesta. Förhoppningsvis nu också.

Varma kläder, kompass och vindsäck (utifall att & you’ll never know)
Skidorna, jag får inte glömma de och jag har nog lite resfeber.

Fjärilar i magen. Typ.

Men tanken är att åka söder ut, sova över i stan med parasiten (eller kanske man kan dricka vattnet nu!?)  för att sedan åka väster ut mot fjällvärlden. Ojoj.

Men det är först imorgon jag tar bussen. Tidigt.
Nu tar vi en fredags-öl och jag andas ut för att web-kursens grupparbete är över. För att jag äntligen får en paus.

Äntligen!

Paus.

Då, sommaren för nästan tre år sedan. Förr, tillbaka till då.. Fredrik vandrade i gummistövlar och läste samtidigt i sin bok. Första natten sov vi uppe på sluttningen till Cievrracohkkas topp med utsikt över Paittasjärvi och Nikkaluokta.

Det var då. När vi laga blåbärspaj på fjället.

Då när vi gick fel, men tillslut kom rätt. Utökade äventyret med spänning.

Det var samma tur som kvällen bjöd på denna utsikt från tältöppningen, för att vi inte hann så långt som planerat.

Det var då och med en toppenkänsla, upp på toppen av Sverige utan den mista utsikt.

Men då var väl ändå då och nu, ja häromdagen stod jag i Nikkaluokta och skådade ut över bergen. Blicken som drogs mot Cievrracohkkas och minnena som då kom rusande tillbaka till nu.

Inte förens nu inser jag hur mycket jag behöver åka härifrån för att förstå hur bra jag egentligen tycker om Kiruna. Hur bra jag trivs. Påminna mig om den glädje som bara försvann för att allt blev för mycket.

För det var länge sedan det passerade förbi en ledig dag och jag,
jag behöver åka för att komma tillbaka.

Behöver paus, break, halvlek eller whatever man vill kalla det.