Det var en bra dag i Nikkaluokta igår. Precis som kvällen på SLUSK, i baren.
Det nattliga raset efter sprängning i gruvan skaka om oss när vi städa baren för att sakta traska hem.
Idag har jag jobbat. Helt fantastiskt väder, ett sådant som får fräknarna att bli flera. Fått köra lite skoter och samtidigt beundra fjällkedjan så majestätisk vid horisonten. Där berg möter himmel.
Nu kommer tröttheten trevande efter en ruskigt intensiv vecka.
Dags för söndagsfika.
Hejs!
Kliar mig i skägget och undrar varför RAW-bilderna inte fungerar och varför Photoshops skriker ”filen är trasig, kaputt, fungerar inte.” För har jag en gång börjat fota med RAW vill jag absolut inte gå tillbaka till JPEG och jag förstår inte. Inte någonstans förstår jag vad, eller var felet sitter.
Men ändå, jag tycker om färgen av det dansande norrskenet…
Det kanske inte syns, men det var solsken och -30 grader när bilden togs tidigare idag. Inte heller syns det att det blåser eller att fräknarna är på väg tillbaka en efter en. Visste man inte de, hade man inte vetat att fotot är taget med min nya kamera.
Det är väl inte helt enkelt att förstå hur det helt plötslig är för mycket att göra att det är svårt att förmå sig att göra någonting. Inte ska jag fortsätta att beklaga mig, men det som egentligen borde vara roligt, fallerar en aningen.
Men det ska bli en lättnad att lämna stan för fjällen ett tag. Även om det är en vecka kvar. Inte är det vilket fjäll som helst heller. En dagsresa med buss, en övernattning, mera buss och sen skidor.
Nog saknar jag äventyren tillsammans…
Det händer massvis, som enorma snöhögar som ska skottas bort.
Fast nu handlar det mest om Skytte och KBAB. Om välkomstdagen, jobbet och entreprenörskapskursen. Ibland bara trevligt, ibland är det sådär. Ibland är det faktiskt skönt att ha någonting att längta till…
Bild från artikel i NSD, klicka här för att läsa.
Foto: Åsa Junkka.
Hej!
Det är så charmigt att det kan falla 3-4 dm snö på mindre än ett dygn utan att det bli snökaos här. Eller bara kaos för den delen heller. 
Det börja snöa igår eftermiddag, ordentligt. Fortsatte hela natten, inte lika mycket nu i förmiddags, mellan 3-4 dm nysnö. Vissa säger att de aldrig varit med om ett sådant snöfall, eller i alla fall sedan någon gång på 80-talet.
Att köra norrskensspåret i förebyggande syfte för kvällens tur kändes som en god idé. Det gick fint hela vägen tills vi kom ut ur gammelskogen och ut på myrarna. Stora och vita, inte ett enda spår. Vanligtvis utan problem, nu bara vitt.
Sen kan man nog sammanfatta sträckan över myrarna med snö upp till midjan, spade, rep, pulsande, oändliga mängder snö och mest bara vitt. Så när vi grävde som bäst hörde vi ljudet av skotrar och senare ett högljut ”HELVETE!”. En bra stund senare svängde tre Kirunabor förbi med sina fräsiga sportskotrar och undra ”hur det stod till här då!?”
Hej och hå. Så kom vi loss. De for iväg. Vi med. Några hundra meter.
Fast. Chansa, dra och gräva. Greja och stånka. Svett! Så några hundra meter till. Tyst.
Men nu får det väl ändå sluta snöa?
Bara lite!?
Enough is enough!
Den klara februaristjärnhimlen, vinden och minusgraderna. Ljudet av snön som knarrar och skidorna som obemärkt tar oss fram. Stannar till. Ur ryggsäcken plockas spaden fram och sakteligen nås marknivån. Snödjupet är imponerande.
Från ingenstans uppenbarar sig ett norrsken och det dansar för oss långt in på natten. Det görs upp eld, kaffe kokas och falukorv grillas. Vi hamnar i lä från vinden bakom de höga snökanterna.
Så kryper vi ned i våra sovsäckar, skenet från elden som falnar blandas med de tindrande stjärnor på avstånd och sömnen som sakta kommer smygande.
Vi sover kungligt och vaknar utav vinden som rycker och sliter i vindsäcken. Men vi, vi har det bra. För det är något alldeles speciellt att vakna utomhus.
Det är lätt, lätt att bli lite bortskämd med närheten till naturen.
Ebbas Fotografiska 