Älska utmaningen.

Först var det snöskotur med japaner. De förstod väl någorlunda tänkte jag efter att ha berättat om vad jag gör här i Kiruna. Att jag flyttat hit. Innan vi avrunda turen frågar herrn om jag är född i Kiruna och jag börjar undra hur mycket de har förstått om allt som jag talat om. Staden, gruvorna, de små kallkällorna, norrskenet och alla djurspåren.

Men de såg nöjda  ut.

Avrunda dagen med en ”norrskensjakt på skoter”-tur. Med två japaner. Jag bytte till mig en tolk som kunde översätta medan jag talade med allvar i rösten om hur man kör en skoter och varför man borde göra som man ska. Iväg kom vi, jag och de glada japanska paret. I en medelhastighet av 13 km/h. Nog minsann tror jag att vi toppade med nästan 18 km/h i nedförsbacken men de hamna en bit bakom. Vi stanna till, stängde av och stjärnhimlen tona upp sig. De la sig på rygg i snön och njöt av himlavalvet. Jag gjorde det samma. Så for vi vidare, stanna till och ett svagt svagt norrsken uppenbarade sig.

”Is that the aulola?

Jag såg spänningen i deras ansikten och gav med mig. ”Yes, it’s the northen light, the Aurora”. Lyckan syntes vara total. Vi for vidare och vid nästa stopp byggde skenet på sig och lyckan över att se norrsken uttrycktes i klappande av händer och uttropp ”Aulola, aulola, åååh aulola!”
Bjöd på varm tranbärssaft innan vi tog sista biten hem i sakta mak.

Där jag satt på skotern, skumpande fram i långsam hastighet kunde jag inget annat än att älska den utmaningen. Inte gjorde det något att det gick så långsamt, eller att de inte förstod vad jag sa när man fick se den entusiasmen och glädjen hos dessa människor.

Peppar för morgondagen med varm choklad följt av sömn. Heja heja!

Gruvstaden.

När vi lämna skogen, svängde av i riktning mot Luossavaara och precis innan vi börja ta höjd sken solen sådär, sådär så man inte riktigt vet om det är skymningsljuset eller gryningsljuset. Sådär så att de vinterfrostiga träden färgas guld-orange och näst intill röda medan omgivningen faller i blått ljus i kombination med snön. Hade man inte vetat, så hade man kunnat tro att träden stod i höstskrud och ett tidigt snöfall lagt sig över markerna. Ja, hade man inte vetat att det varit en hel hög minusgrader och en helt fantastisk januari-dag där man susat upp utefter bergets kant med snöskoter hade man kunnat tro att det var höst.

Men tankarna försvann snabbt när vi tog sista stigningen, vred om nyckeln och klev av.

För där vi stod sken den underbara solen och toppen bada i ljus.

Nere, där staden tar vid sågs de sista smekande solstrålarna sakta försvinna från hustak och fasader.

Sakta sjunka bakom gruvan.

För att se månen stiga över Torne älv, över berg och dalar.

För att slutligen, när solen gett upp för dagen, kasta långa skuggor över landskapen.

Bara en sådan där oväntat fin dag.
Oväntat fin dag på jobbet.

Jag är så full av förväntan att jag nästan inte kan bärga mig. Ja, hej&hå!
Kommer herr Chili att överleva miljöombytet?
Vad kommer dyka upp i ”gott&blandat” burken?
Tim-Jan och de andra grabbarna, när tittar ni upp?

 

Ibland, mellan skidor, norrsken och snöäventyr finns det tillfällen man sitter inne på en stol och bara längtar ut. Inte för att man vill utan för att man på sätt och vis måste. Måste avsluta ett arbete innan deadline, prestera för att slutligen få ett betyg. Jag gillar inte betyg och poängjakt. Men så är Universitetsväsendet.

När så detta arbete är färdigt, när omtentan är skriven om två veckor är det inte mycket kvar att göra. En månad web-baserad kurs, följt av en lika kort kurs som säger sig sluta rätt tajmat med att mars tar slut. Sen står jag där med tio veckor i ena handen och ett examensarbete i andra. Slå man ihop dem och hittar något vettigt att göra så är det bara redovisningen kvar och sen är det slut. Sägs det. Lagom till juni.

Och mitt upp i de sista månader av plugg kommer en vår som jag ser så enormt fram emot. Inte har jag mycket att klaga över inte…

Vi åkte pulka och tefat ned för Luossabacken igår, efter att ha kokt kaffe över öppen eld, ätit nästan rykande färska kanelbullar och vaniljgifflar. Efter att ha knatat upp för backen, grävt snö och beundrat utsikten och därtill norrskenet.

Vi drack te och basta länge innan man hamna  i säng. Lagom till att sömnen kom krypande kom grannen med vänner inklampande likt elefanter skrikande ur megafoner. Drog igång musik. Grannen tvärs över. Lite mer än en timme senare, närmare klockan fem än fyra fick jag nog. Innan nio var de igång igen. Jag gav upp, tog filten till soffan och slog på teven. Enough is enough.

Vi lämna skytte, till min stora glädje. Tog skidorna med och ut. Ja ut for vi i denna underbara och solglans fyllda men ack så kyliga januari-lördagen. Varm saft, te och kanelbullar i en snödriva. I lä och med utsikt mot fjällkedjan. Bara sådär en helt vanligt lördag. Enkelt och vackert.

Hemma igen med bastun på värmning. Tomt, tyst och märkligt att två trevliga grannar flyttat ut och dragit söder ut. Redan, nu när solen är på väg tillbaka, när allt blir så himlans vackert…

Ikväll är jag hundvakt.