Det var länge sen, man hade sällskap utav en vän på nattåget. Nu har jag det. Det är trivsamt och utanför är det mestadels mörkt. Snart har jag två. Jag är på väg hem, de två åker bort. Gemensamt är vi på väg för att fira Nyår tillsammans och njuta av några lediga dagar i underbara Kiruna. Fint liksom.
Här tänker vi på middag.
Här äter vi middag.
Det liksom gnager mig lite. Att det var så länge sen jag var ute på skidorna, så länge sen kameran var med. Egentligen, om man tar om det där och tänker i realtid så var det inte alls sådär hiskeligt länge sen, några dagar. Innan jul möjligtvis. Må hända, men det berör ändå. Lite som att man börjat skaffa sig en vana och ett behov.
Som att efter en heldag eller flera på äventyr få sätta sig ner i lugn och ro för att redigera och sortera bilder. Hur löjligt det än kan låta så är det ändå som terapi. Lite kvalitetstid, jag och bilderna emellan sen är jag tillbaka på banan igen.
Men istället har jag traskat fram och tillbaka till stan utefter Tinnerbäcken, eller ibland även enda ner till stationen för att hoppas på tur med pendeltågen. Det är några kilometer, på fingrarna räknat möjligtvis till 5-6 kilometer. Sådär lagom. Hade det inte varit för att träffa vänner över en bit mat eller en kopp rykande varmt så hade jag inte på länga vägar trängts mellan svettiga mellandagsrea-intresserade och andra i köphysterin. Eller möjligtvis gett mig på ett ynka försök för att förskräckt rygga tillbaka och inte göra mer än nödvändigt för att traska hem i den oändliga snömodden.
Men det är ett privilegium att få umgås med Linköpingsvännerna och helt oväntat stöta på en av de bättra gamla klasskamraterna i kö in till en biosalong. För den delen bara umgås i huset vid skogen eller hemma hos kära familjen. Så ringer telefonen och jag glömmer Linköping. Har glömt att det faktiskt är redan nu på torsdag det är dags att skumpa fram på rälsen genom landet. Säkerligen med en klump vemod i magen, samma sak varje gång. Men denna gången har jag sällskap från Stockholm hela vägen upp till mitt Kiruna och några dagar framöver. Vi planerar och fixar, lägger på. Telefonen ringer på nytt och verkligheten kommer ännu närmre när jobbsamtalen börjar igen.
Jag är spänd av förväntan och kan tänka mig, eller nästan förväntar mig att det kommer bli en innehållsrik vinter följt av en vacker vår. Trots att jag inte gillar att skaffa mig förväntningar. Men ändå.
Märkligt.
Ja minsann, det känns lite märkligt.
Allt som bara är.
Vi bytte julklappar. Han fick något stickat, jag fick något virkat. Tillsammans valla vi skidor, drack varm choklad och jag bjöd på bio. Allt som en gång var, som nu bara är och det känns bra enda ner i maggropen. Så drar han på sig jackan och innan dörren stängs frågar han ‘när ses vi nästa gång?’
I Kiruna förmodar jag!?
(hoppas jag)
Där på något vis kändes julen avslutad för detta år och jag sjunker ner mot den kalla väggen och kuddarna runtomkring med stadigt blick mot stjärnorna utanför.
Allt som bara är.
Och julen var trivsam.
Familjen så fantastiska och underbara.
Det dröjer inte många dagar fören det är dags att packa ryggsäcken och bege sig norröver återigen.
Tänk om man finge ha de här nere som man håller varmt om hjärtat där uppe i vackra, fantastiska och trivsamma Kiruna. Man kan väl inte annat än att tänka ‘tänk om’, sen tänker man om och tänker på hur fint det är att få åka söderut emellanåt och träffa dessa fantastiska människor.
Det är svårt att uttrycka hur tacksam jag är.
Men det är jag!
..de härliga minusgraderna, frostigt hår och månens klara sken som bryter av gatlyktornas sken. Någonstans i Linköping.
Det har mörknat på, det är kväll och det är återigen mörkt. Sov länge och kanske längre än på många veckor. En snabb frukost och ut. Skidorna på, till en början våra gamla spår ute i Tinnerö men mestadels djupsnö. En uppsprickande himmel, cumulustratus, en sol och lätta flingor som irra sig ner från någonstans långt där uppe. Desto längre bort jag kom, ju avlägsnare hördes skallen från hundarna tills det helt var borta. Tystnaden.
Över hagmarker, under ekarna och förbi skogen. En ensamhet som inte känns påträngande eller jobbig. Bara tankarnas utrymme att sväva fritt och en trädkrypares vackra sång i singular.
Äldre älgspår, färska från räv. Några änder som traskat på den till synes svaga isen och ljudet av det porlande vattnet. Med strålar från den sjunkande solen i ryggen vände jag så åter.
Med känslan i maggropen, leendet på läpparna och kylan som bitit sig fast i kinderna. Rosenröda. Med vetskapen om att nu, i skrivande stund, vänder det bara om någon timme. Mörkare än såhär blir det inte.
Nej, inte mörkare än såhär.
Snart blir dagarna ljusare och snart, innan man vet ordet av lyser den natten igenom.
Inte köpte jag det där blocket på Clas Ohlson, eller den där pennan på Bokia. Inte heller de där örhängena eller åt den där lunch på stan. Inte för den delen inhandlades den där klänningen. Ingen tur till IKEA våga jag mig på.
På torgen, där några enstaka nakna träd står spreds lukten av gammal fisk. Mark och grenar målade i en vit-grön smörja. Människor jag mötte, som stressa förbi, såg ut att vara trötta själar i jakt på julklappar och det ständiga behovet av pengar, pengar och åter pengar. Långa köer, öppna butiker och kajorna som flyger i flock över hustaken. Myllrande gator och torg.
Med två burkar bönor i den annars tomma ryggsäcken traska jag utefter Tinnerbäcken, motströms. Längre och längre bort från innerstan, hem mot Berga och vitare snö.
Just idag är det den uppbyggda betongmiljön full av konsumtionslockelser som jag vill hålla mig långt ifrån..
För mycket mänskor på stan just idag, här blir man ensam bland tusen…
Med skidorna över axeln traska jag med tappra steg ner mot stan, vidare mot stationen med en burk nyinköpt valla i fickan. På pendeltåget blev jag totalt dumförklarad när jag inte visste att det sedan i söndags är kontantstopp på all kommunal trafik i länet. Men den snälla tågvärde lät mig få åka med.
I ett hus vid kanten av skogen valla vi skidorna och efter uppförsbackar och några få utför drack vi varm choklad och speja ut över den snöiga sjön.
Så gjorde vi ännu en tur idag. Bara sådär himlans fint att man inte kan vara annat än glad. Åh som grädde på moset hitta vi ett snöfår. Perfekt!
Ett tungt lager av damm över gitarrer, hyllor och det mesta i rummet. Förutom träningscykeln och min ryggsäck jag hade med mig då jag klev in här tidigare idag. Det känns märkligt att det är ljust så länge, att det är Tinnerbäcken och ekarna jag möts av när jag blickar ut från andra våningen. Inte fjäll, norrsken och ändlösa vidder.
Men det känns skönt att vara tillbaka för en stund.
Tåget var i tid till Kiruna, men stod still ett bra tag i höjd med polcirkeln. Ett malmtåg vars lok gått sönder. Men vad gjorde väl det när det fanns så gott om tid i Boden att jag hann spilla hett kaffe över låren?
Nattåget i tid, i kupén en mamma med sin treåriga son från Kyrgyzstan. Hon prata bara engelska och ryska. Han prata bara ryska och kunde lite få svenska ord. Man vet hur barn är, de är överallt, klättrar och hoppar, skriker, skrattar och gråter. Men hon berätta om sitt hemland, vilken god anledning hon har att vara just här och att jag borde fara till Kyrgyzstan och vandra i bergen.
Hennes man hade omkommit och hennes svärmor hade stickat hennes bröllopsklänning. Hon inte ett år äldre än mig, bara några veckor.
Kupén fylldes på, sängarna bäddades och ljudliga snarkningar bröt genom musiken i hörlurarna. Klockan 06.15 var vi inte i Stockholm, vi var i Ånge. Däremot strålande sol nästan fem timmar senare i Tjockhult. Ny biljett, värdecheck på tågbistron som plåster på såren och X2000 neråt. En halvtimme sen ner till Linköping där jag sa adjö till min trevliga granne från tåget och tog en fullknökad buss hem med mina väskor och skidor.
Men jag har vant mig att inte hetsa upp över förseningar och är glad bara att vara tillbaka. Tillbaka på slätten, hemma i Berga och solen skiner fortfarande.
Lördag och en sista skymt av den vackra solen.
En liten rundvandring i Kiruna med några uppe på studentresa. Trivsamt och kyligt.
Söndag och snöskotertur, CampRipan – Ice-hotel och tillbaka igen. Fint.
Vi gick ut för en kvällspromenad, fascinerade av stjärnhimlen och alla stjärnfall.
Och ett norrsken som helt plötsligt dansade över himlen. Det knäppande ljudet från renar.
Nöjda!
Ett ordnat kaos i rummet, en packad ryggsäck. Släcker alla lampor, drar ur kontakter, vrider om låset i dörren och lämnar den julmysiga korridoren med pepparkaks- och stearinlukt. Nu åker jag hem .
Ebbas Fotografiska 