Igår togs det en kvällspromenad i månskenet med slutkörda muskler efter turerna i spåret.

Idag togs en paus från de blå. För hela kroppen skriker trötthet och det är bara ett rent faktum. Imorgon är det tidig uppgång för en förmiddag av utbildning på annat håll än plugget. Men när ska jag komma i säng? Någon gång efter avslutad kladdkaketävling på SLUSK kanske. Eller nej, kanske när sockernivån har lagt sig i kroppen och jag helt enkelt slocknar på sofflocket. Det blir nog bra.

Mitt internet är paj, sedan några dagar. Kanske sjungit på sista versen. Men utan garanti-kvitto inget nytt. Inte ens i viktiga-papper-mappen kan jag hitta det.

Solnedgången blir bara vackrare och vackrare men ändå tidigare och tidigare. Det är inte lika motiverande att sätta sig i en mörk videoföreläsningssal när solen skiner utanför. Men skyndar man hem, en snabb lunch och sen ut i skidspåret så hinner man med i alla fall två timmar av dagsljus innan det mörknar på allt för mycket. Det är vackert där ute. Eftermiddagarna känns som kvällar och tröttheten är svår att besegra emellanåt. Men naturen är så galet vacker.

Utsikten mot Torneälven och dimman som slingrar sig genom dalarna.

Välpreppad skidspår och trots att det är turskidor jag har passar de fint i spåren men titt som tätt blir man ändå omåkt av motionärer och en och annan elitidrottare. Alla i sin egna takt, sina egna tankar och med sina egna ambitioner.

Det är svårt att längta härifrån.
Men det är minst lika svårt att inte sakna er..

Morgonsolen lagom till frukost och 9 nyheterna.

Efter förmiddagsföreläsning och lunch fanns det inget annat jag hellre ville göra än att slänga mig ut i snön på mina blå.

Himlen och landskapen i rosa och blått och allt därtill som bara är.

Novemberhimlens prakt och alla de miljoner stjärnor där ovan våra tankar.