Couchsurfer från Kanada, ett syskonpar. Varit här i några dagar och emellanåt lite väl pratglada. Sista kvällen och de har pratat om norrskenet i flera dagar.
Så vi tog oss en promenad förbi Terrassen, runt Sandstensberget.

Molnigt, kallt och lite ruggigt. Men där någonting grönt och dansande. Inte så imponerande men alltid ack så vackert. De blev stående kvar, syskonen.

Vi knata på, jag och Ulrica. Mot värmen och väl inne i huset, till min lycka, en ny säsong av Grotesco. Lovely.

Nu tar jag med mig huvudvärken, sover på saken och drömmer om en varmare plats..

Sådär på kvällskvisten i tentatider..

I stearinljusens sken, med gatlyktornas suddiga konturen i bakgrunden.
Den tomma kaffekoppen och röken som singlar uppåt från rökelsen.
Musik på låg volym, en text med vemod och kärlek.

Vintermörker.

Fötterna på elementet, huvudet bakåtlutat. Avslappnad.
Huvudvärken.

I knäet en bok, som bara är och jag som inte förmår.

Klockan 14.27 går solen ner idag, några minuter tidigare än igår. Det går snabbt nu och det finns så mycket annat man vill sysselsätta sig med än att tentaplugga. Promenera, spela musik, fixa med lite av varje och när man väl sätter sig ner kliar man sig i skägget. Kollar på ändlöst många kartor över Sverige och alla visar de olika. pH i Svenska sjöar, vattnets absorbans, baskatjoner även de i sjöar och vattendrag, liksom även de bilderna på vätekarbonat, kalcium och magnesium. Sen övergår det till marken och jordarter och allt vad som finns där i olika delar av landet. Överlag ganska färgglada.

Någonstans i bakhuvudet finns någon enstaka hjärncell som förstår varför men resterande ja de, de bara undrar vad jag ska göra med denna kunskap..

Det är någonting märkligt med Kiruna, svårt att sätta fingret på’t.

Förköp på biljetterna, trallade ner mot Trägårn. Möttes av en varm och full lokal. Trevligt bemötande, som vanligt. På plats bakom instrumenten Chip Taylor. Han som är tillbaka i Kiruna för tredje gången detta år. Stor i staterna, välkänd bland folket på puben.

Chip har skrivit en låt om Kiruna, den är nya och den spelas här, på dagen som Kirunas kaffe & skäggklubb har anordnat och kallar Mean basterds day. Någon slags hyllning till mörkret ankomst.
Jag förstår inte riktigt varför, men låten är magisk och det är vacker stämning över hela lokalen.

Så byts de av, en efter en, band efter band. Det allra flesta kända Kiruna-ansikten. Jag tycker det är märkligt. Men jag tycker det är helt underbart samtidigt. Att så många fantastiska musiker ryms i liten stad som denna.

Gåshud.

Och det kanske inte är många som har upptäckt tjusningen, upptäckt den skatt som staden ruvar på, förutom gruvan. Men det är ett enda stort leende och står där och bara är.

Snälla, sluta aldrig spela!

In Sweden we call it a kick

Det börjar gå utför när jag nu till och med tänker på ett annat språk. Följde med en couchsurfer down to the trainstation. Nej. Jag följde med soffsurfaren Tomas till stationen i morse och mötte upp två andra i eftermiddags. Från Canada. Syskon och trevliga.

Det är egentligen ganska märkligt hela idéen Couchsurfing. Men det är även en lysande idé. Det är fantastiskt att träffa nya människor från andra nationaliteter. Kunna få mer utav sin resa. Bara sådär och det känns tryggt när jag nu bor som jag bor. Tillsammans med andra fantastiska människor.

Anyhow. Dags att ränna ut till badtunna och kolla elden, känna lite på vattnet och denna gång undvika att fastna med handen i handtaget till ytterdörren.

 


-10, en sol som kämpeglatt försöker skina igenom tunna moln. En förmiddagspromenad till stationen och sen hem igen. Skar mig i tummen på brödkniven, undrar egentligen hur det hände men första hjälpen för skärsår är ingen big deal.

Det mörknar tidigt, solen går ned några minuter tidigare varje dag och vid tre är det nästan mörkt. November är den mest påfrestande månaden. Men givetvis får man göra det bästa utav det.

Under stjärnorna

Jag tänkte en lite promenad, kanske ha turen med mig för det är helt oväntat alldeles klart. Men mörkt på de vanliga spaningsstället. Vidare och trotsa mörkret, som inte är så mörkt när man väl befinner sig i det. För ovanför huvudet en alldeles helt förträffligt vacker stjärnhimmel.

Och jag slutar aldrig förundras över himlavalvet.

Tid, som jag har. Som jag tar mig. På rygg i snön, kallt men vackert.

Nöjd trots allt. Utan norrsken också.

Men så, bara helt plötsligt uppenbarar sig någonting grönt och slemmigt på himlavalvet. Schyst, tänker jag.

Så virvlar det. Växer. Krymper.

Helt plötsligt är det överallt. Vilt dansande.


Men lika snabbt lugnt och ringlande igen.

Och jag vänder åter hemåt och timmarna har bara ramlat iväg. Bara sådär.