Lite sådär vackert så att man få ont. Kippar efter andan och bara stannar upp och är. Dåligt vallade skidor, uppåt och lite bakom Luossa. Sen bara ner och le mot världen. Svettas och kämpa sig upp för sista långa backen.

Igår, en klar och stjärnklar kväll. Månen stor och orange.
I dag, en dimmig och jäkligt kall förmiddag. Vi gick mot kyrkan, med Mattias ryska soffsurfare. Kallt. Sen lätta dimman och snön börja falla. Faller, igen. Vackert.

Klockan ringde tidigt, somnade om. Långfrukost och upp en sväng på vinden.
Ny plogade gator, halt väglag och en uppsprickande himmel.

Säsongens första tur och nog minsann var det fint allt.
Hemma, och jag kliar mig i ögat efter att ha hackat chili. Rödögd, glad och mätt.

På med varma tröjan, som luktar lite får. Lager på lager-principen. Ner med fötterna i kängorna, snöra och sen ut genom dörren. En vägg av yrande snö som slår mot en och sen bara iväg.

Avtrycken i snön, som redan är försvunna när du kommer tillbaka.

Jag kände oron komma krypande när jag såg hur kylan bara äter på batteriet. Så efter den fina lilla norrskenspromenaden gav jag mig på jakt. Ytterligare en gång har rummet genomsökts och i trappan på väg till vinden undrar jag varför just den av alla mina ting. Med lyset från mobilen rota jag igenom alla kartonger, påsar och det mesta – tills jag stack ner handen i facket på gitarrfodralet.

Ja, enda tills dess kändes det hopplöst, men så höll jag den i min hand. Räddad!

Batteriladdaren är funnen och åter i bruk. Nu står vi inför fler äventyr, min Nikon D70 och jag. Vi klarade det!

Förbi kyrkan, genom björkpartiet, ner mot stora vägen. Åt höger, över bron, mot vinden och piskande snö på raksträckan. Under tunneln, upp för backen, svänga av och in på Hermelinsgatan och sen hemma igen.
Men vadå, redan hemma igen?