År 2020 beräknas 1.6 miljarder resor att ske i form av turismresor, uppskattningsvis bor det nu 6.8 miljarder människor på jorden idag. 378 miljoner resor räknas var långdistans till framförallt Europa. Nästan 1 miljard lever i fattigdom, för mindre än 1 dollar om dagen. Någon har skrivit en bok på 370 sidor om turism, folk flyger som aldrig förr, tycker välfärden är fin och inte är det konstigt att det går åt helvete med vår jord.

De pratade så stort om framtiden, men glömde bort morgondagen.

Turismboken påminner mig om de långa föreläsningarna och tentan med feberfrossa och ett nyligen avdraget korsband. Men det är inget sådant som de tar hänsyn till utan man ska vara där och prestera.
Jag försökte, det gick inte vägen och det blev aldrig någon omtenta för lärare var okontaktbara.

Ett år senare och jag har fått kontakt med årets lärare, han har skickat en hemtenta och jag har fem dagar på mig. En dag har jag slösat bort på att bara sitta och inte förstå, inte förmå och inte må. På föreläsning och bostadsmöte.

Har mycket material från Sleppen som jag bara vill hugga tag i och göra film av. Men det finns så mycket annat som går före – de kallar det plugg och studier.

Lyssnar på Bob Marley, det tar aldrig slut och jag har ett glas vin, från flaskan vi hade i Norge. Jag lyckas stressa av lite och det påminner mig. Musiken gör definitivt sitt…

En känsla som finns där, jag har slutat förneka och accepterat den. Det är så det känns och det går inte att komma undan med det. Det gnager och skaver, men jag vet hur det känns. Känner vad det är jag behöver göra, vad som borde sägas.

Internetuppkopplingen suger, har en enorm ‘förkylningsblåsa’ i käften, kommer vara ett vrak efter denna vecka men jag kommer trots allt befinna mig på annan ort när nästa vecka tar vid.
Få andas lite annan luft, se andra vyer. Koppla ifrån, koppla av.

Saknar.

Någonting mer, nog är det något mer som ska inhandlas. Mer än bara batterier och leukoplast, biljetter kanske? Jo, men annars är nog allt annat redan rott i hamn.

Ser hur molnen passerar förbi utanför tillbakalutad i fåtöljen med fötterna mot de varma elementet. Hemtenta, åtgärdsprogram, naturgeografi, biologisk mångfald och annat om ekosystemet.

Det sista jag vill just nu är att plugga och det är precis vad jag gör. Veckans föreläsningar är över och i trappan på väg en våning ner slå tanken till mig, en rak höger. Blir helt ställd, sätter mig ner och funderar.

Varför är jag här?

Emellanåt behöver jag landa för att reflektera, andra dagar flyter allt bara på utan att behöva tänka ens.
Anledningen till att jag pluggar kan jag inte hitta idag.

När jag sitter på föreläsning och lär mig om hur landskapet skapats, varför det ser ut som det göra och hur den där lilla lilla ämnet kan ha så stor betydelse på det stora hela, så längtar jag ut. När jag pluggar, skriver hemtentor och uppsatser drömmer jag om höjderna och när jag är där ute förstår jag inte.

Jag förstår inte att allt de jag satt där inne och lärde mig, att jag inte ens tänker  på det när jag är här ute, för allt känns så självklart. När jag är där ute är naturen en känsla som tränger sig djupt inom mig. Som rör och berör.
Utan att tänka på det förstår jag att dalen är en lämning från isens tid, att växttäcket är frodigare just här och inte längre upp och hur det kommer sig att molnen ser ut som de gör. Men det är inte förens jag väcks ur det som jag märker att jag lärt mig, när jag så självklart pratar om cumulus, solifluktation, carex och vännen intill står som ett frågetecken.

Jag kommer inte inse förens den dagen kommer.
Förstå vad jag vunnit på att vara just här.