Precis så där vackert som det ska vara.

Kliver ut, vinden ruffsar till i håret och slitna blad från en tuff sommar far runt i luften. Färger, utsikten – som en enorm pastelltavla. Runtomkring och överallt. Jag omfamnas av hösten och myser omkring i tjockare tröjor.

Mörkret faller, dimman tätnar och i fönstret fladdrar stearinljusen från dåligt tätade fönster. Gatlycktorna tänds och med en kopp varmt, ångande te sjunker jag ned i soffan.

Drar filten över benen och slappnar av.

Precis nu är hösten som allra vackrast. Precis här och nu. Innan höstrusket drar igång på allvar, innan snön och mörkret.

Vackert, sa jag det?

Stångån, Skylten och en kaffe på Steve’s

För mig bär han på en känsla av höstrusk, sena sommarnätter, kärleken och min hemstad. Jag hittar låtarna på Spotify igen, det var ett tag sen och allt liksom slår emot mig med en väldig kraft.

Låten vi lyssna på, natten då det tog slut med första pojkvännen.
Mina första trevande ackord på gitarren.
Promenaderna utefter Tinnerbäcken ner mot stan.
Höstglöd i träden, utefter Stångån.
Sommaravslutningen i nian, på scen med två fantastiska vänner och kanske var det mer hjärtslitande för oss än åhörarna.
Födelsedagskonserten i Cloetta Center, telefonsamtalet till slätten.
Katedralskolan, NVmusikprofil. Konserten, jag bakom gitarren och öppningsakten.
Alla timmar mellan Linköping och Vadstena
Cykelturerna till Hangaren
Sena tåg till Norrköping, kvällsbussen mot Vånga.
Sommar.
Uppgångar, nedgångar.

Dagen då jag flytta.

Så länge jag minns och genom mitt tonårsliv där nere på slätten, uppväxten. Nog har musiken följt mig åt och för en stund faller jag tillbaka. Känner hur minnena kommer närmre och undrar vad det egentligen ska bli av mig?

Det finns vissa dagar,
kanske en dag som denna.
Tillfällen då jag saknar det vi hade.

Biljetterna är betalade, det känns oerhört skönt. Nog känns det ändå lite exotiskt att fara söder ut, enda till stora staden Göteborg. Stanna några dagar hemma i Linköping, kanske en sväng förbi gamla Vadstena för att nio dagar senare från Stockholm ta tåget tillbaka upp till Norrland.

Om bara tre veckor och guh så skönt det ska bli med lite ledighet!

Dimman tätnar utanför och med drömmande blick försöker jag urskilja konturerna utanför, men det går inte.

it’s an early morning

Vaknar långt innan klockan ringer, regnet slår mot rutorna och det är på tok för många tankar som rör sig, för många tankar att tänka. När jag så börjar tänka på att de där tankarna är allt för många att tänka på kliver jag upp.
Traskar ner, först nu kommer jag ihåg att tvätten nog hängt en vecka för länge på tork, där en trappa ned.

På gott humör, träningsverk lite här och var men inget som stör.
Likaså var det goda humöret med under gårdagen i Björkliden. Vi kröp och krälade i grottor, klängde och klättrade. Mörkt, endast pannlampornas sken och i taket, ja kondensen glittrade som silver. Längre in, grundvattnet som droppa från taket, blindgångar och tystnaden. En passage, inte allt för trång men nog för att nöja sig med att rulla förbi – energigivande och glädjerus.

Tillbaka upp på ytan, intill jokken. Ljust.
Direkt ur händerna, hukad ner över det forsande vattnet. Kallt och det smakar aldrig så friskt som det gör här, ute i det fria.

I varggropen, 11 mil från Björkliden, tillbaka i Kiruna. Ett telefonsamtal från KBAB, bolaget som äger fastigheten där jag bor. Tycker att det är dags att vi ska flytta tillbaka till våra gamla rum på övervåningen, helst lämna in nyckeln imorgon eller kanske eventuellt nästa vecka. Ja för hyrt ut rummet har de gjort, de som jag tillfälligt bott i de senaste fem månaderna pga renovering.
Jag protesterar, frågar hur de tänkt sig det där, varför de inte hyr ut redan tomma rum istället för att stressa oss. Undrar hur de har tänkt sig att vi ska flytta upp en våning, där renoveringen fortfarande är igång.

Till svar får jag att ”det är pengar för oss som rullar iväg, du kan hyra två rum om du vill. Ni kan använda köket där nere och likaså duschen”
Jag vill skrika ”heja heja, dra åt helvete – hur har ni tänkt er det här idioter”. Men jag svarar med ”ja, kul. Men hur har ni tänkt er att ett kök och ett badrum, två toaletter ska räcka till alla ni hyser in. Ja men vi är väl lyckliga efter nio månader av renovering, oväsen om morgnarna och asbestsanering nu få flytta  upp till en byggarbetsplats, tack ska du ha!”
Medan regnet fortsätter att ösa ner och vinden river i träden så släpper jag allt det där. Tappar orken att bråka.
Traskar ut i köket, gör frukost och sjunker ner vid tevesoffan med en stor kopp nybryggt kaffe.

Nog ska det här bli en fin dag.
Höstruskig och mysig.

nå’jo

Av 4127 rödlistade arter i Sverige ska jag lyckas välja en. Ja en art att skriva ett åtgärdsprogram för. Inte nog med att några till och med är riktigt illa ute så har de till råga på allt får namn som klumpigt dödsbud och punkterad snabbagge. Inte hade jag de blekaste om att grynknölfotingen inte är ett djur med ben, eller en insekt utan svamp.

Hur ska jag kunna välja en?
Ja menar det skulle vara mycket bättre om den var färre…

I’ll do what I do best.

Jag sitter still, på en stol och har gjort det någon timme. Länge sen sist, länge sen jag fick tid att inte göra mest ingenting
En vecka – korvstoppad och ganska fin.
Fin.

I måndags brann himlen i fantastiska färger och någonstans där bestämde sig högtrycket för att rulla in över landskapen.

Allt blandat med förberedelser inför välkomstdagen och föreläsningar. Mitt i allt fick jag besök från huvudstaden.
Sol och varmt väder.

Måndag-och tisdagens klättring följdes upp under onsdagen. Torsdag morgon tralla vi ner mot tågstationen, ryggsäcken packad och det som inte fick plats i, hängde utanför och skramla. Karbiner, hjälm och skor.

Mot Abisko, höstfärger, sol och sen bil norrut mot Norge, mot Leirvik.

Leirvik och Rombaken (vattnet i bild). Till höger – klippan och utmaningen. Glädjen fick man gratis på köpet.

Vi såg tumlare och nog har jag aldrig sett fjorden så stilla. (Narvik, på udden till vänster)

Kanske den vackraste dagen på hela sommaren här upp i norr. Ja sommar, trots att hösten redan ankommit.

Så enkelt, så vackert.

Skymning, pannlampa på hjälmen och sen upp igen.

Fredag morgon, frukost vid klippan och vid fjorden. Lågvatten. Utmaningar, friktion och trötta fingrar. Skratt och heja-rop. Vackert.

Lördag – välkomstdag, ja hela dagen. Lekar och korvgrillning med de nya naturguiderna och några rymdare. Vi förvånades hur skitdåliga de var på ”gissa bajset”-leken och tyckte det var roligt att se dem kasta känga med mer eller mindre stor framgång.

Jag hängde i baren hela eftermiddagen, förberedde, fixade och grejade. Eftermiddag blev middag och vi käka renwok med lingonajoli blandat med allsång och god dricka. Vaniljpanacotta och vidare ner på SLUSKpuben.
Vi blanda drinkar och servera öl till höger och vänster. Livebandet drog i gång, folk glädjes och dansa vilt, men inte lika vilt som det gjordes i baren.

Slockna i sängen sent, eller vara det bara tidig söndagsmorgon!?

Höstruskigt och småregnigt. Städning och än lite mer renwok.
Söndagsmys.

Nu är det tomt igen, gästen min är säkert redan tillbaka i huvudstaden. Har hört att planen flyger högt och fort..

Jag,
jag det mest piano.
Ute är det höst och det kliar i mina klätterfingrar.