I Björkliden kallade de gårdagen för den bästa dagarna på hela sommaren. Vägen mot Norge var kantad av klara höstfärger och fjorden låg helt spegelblank. Klippan varm och lockande. Inga tjocka kläder.
Nog är det för mig livskvalité, tillfällen som dessa. Ingen kompromiss, bara vackert, enkelt och fint.
Medan fåglarna drar söder ut, vill vi aldrig lämna klippan här i norr.
Upp mot berget. Friktion och musklerna som samarbetar. Tillbaka.
Det är en del av mig.
Värmen har återvänt för en sista flämtning. Det är stilla och solen värmer, traskar omkring i kortärmat. Skönt. Och överallt, klara höstfärger. Allt är just nu bara så vackert och känner ett inre lugn, nu när vi återigen återvänder hem från klätterväggen.
Nöjd.
Hade jag mage nog hade jag uppriktigt sagt tagit till orda och bett mig själv köpa nya skor, slänga de trasiga eller traska omkring barfota.
För trasiga, illaluktande gamla skor – det är inget för mig. Ändå är alla skorna på väg åt samma håll, ja hål. Väl använda, omtyckta och många mil bakom sig. Det är synd att det ska vara så dyrt med skor, synd att klimatet inte tillåter barfotafötter året om.
Men tillslut, skorna åkte i soptunnan.
Ett par nya, som luktar nytt.
Impulsköp.
Hur många mil följer ni mig denna gång?
Det har varit sol och klart väder. Det har varit T-shirts-väder och värdelös föreläsning, möten om välkomstdag, SLUSKinformation till de nya och massa sådant. Som att städat SLUSKpuben. Mycket att göra, ganska nöjd med tillvaron och glad.
Mattias tyckte vi skulle klättra. Jag blev förvånad. Vi klättra, det var jobbigt. Så vi tar oss dit imorgon igen. Kul.
Och så nu har vi kollat på ”Mary and Max”, en tokfin film.
Fint, jag tror minsann att det blir en fin dag imorgon.
Yeppyepp, fint it is. Liksom.
Långt ute i ingenstans, utefter en grusväg ligger Heikkamavuoma. En dammäng där myrslåttern upphörde under 1940-talet. Vi gör vårt första stopp, drar på oss stövlarna och traskar ut. De gungar bland starrarterna och i mitten flyter bäcken lite förrädiskt gömt av grönskan.
Dammluckor och översilningsarmar. Sjöfräken, strängstarr och vattenklöver.
Höladorna påväg ner i sankmarkerna men än står de där och stoltserar.
Vasikkavuoma (bilden ovan), den som sägs vara den största sammanhängande slåttermyren i Norden. Vacker och stillsamt.
Andra dagen. Berget Jupukka med utsikt över myr- och skogsmarkerna. Över högsta kustlinjen och betat av får. Vi satt här i lä och skåda utsikten, drack sedvanligt nykokt kaffe. Ett lugn som man saknat.
Nedanför, på Poronmaanjänkkä-myren som Jan Elveland, vår exkursionsledare inventerat på 70-talet. Öppna små håll i myren som börjat växa igen, förrädiska för en naturguide ute på äventyr och där, helt plötsligt står de där framför fötterna. Kärrbräken, på den nordligaste växtplatsen. Vissen och brun.
Lite här och var, myrbräckan i konstrast mot purpurvitmossan och alla de andra galet många olika vitmossor.
Tredje dagen for vi och hälsade på fjällkor, får och grisar vid fäbodarna i Hanhivittikko. Kollade på växter och prata med en glad herre.
En sista anhalt ut på myren, spångad var den inte på 70-talet när jan’e var där och inventerade. Men pinnarna stod kvar där han placerat ut dem i inventeringen av blåsäv. Herren berätta glatt hur han tillsammans med sin mamma tagit prover ur myren och nog hitta vi till samma ställe vi också.
Ner i myren, inte längre än en meter ner och ur provkärnan kunde vi urskilja växtdelar, tusentals år gamla. Att tänka sig hur de en gång växt på samma ställe och vilka djur som gått där och spatserat vid den tidpunkt, det är svårt och tankarna flyger iväg.
Blåbär, lingon, nordkråkbär och tranbär. Men sannerligen väldigt dåligt på hjortron. Tre dagar runt runt på myrar och nog har jag uppskattat de allt.
Tillbaka i Kiruna, imorgon drar videoföreläsningarna igång igen – hela veckan. Det är så galet kontrastrikt att jag blir lite snurrig.
I övermorgon får jag besök från storstaden, de ska minsann bli roligt!
Tar och pustar ut, tar det piano helt enkelt. I hoper av plugg, planering och ansvar behövs det lata dagar emellanåt. Fint.
Tornedalen och dess myrmarker var vackert.
Vägen hem var kantad av höstgula björkar.
Hemma, nya grannar.
Inte bara en, utan fem.
Galet.
Ja, nog är det ganska stort att någonting så välkänt som SVTproducerade Antikrundan kommer till lilla Kiruna långt, ganska rejält långt från storstädernas myllrande. Höstmarknad, stadsloppis och vid stadshuset en lång ringlande kö för att få komma in. Det är varmare i luften, lugnt över tio grader och vi glider in på Safari, slår oss ner vid fondväggen med bilden av ett gammalt Kiruna (om nu dryga hundra år är gammalt!?), i de nya sofforna och dricker kaffe. Tar oss någonting att äta och helt plötslig känns det som vi befinner oss i storstaden. Det är full vid alla bord, folk står på kö, det vimlar av folk utanför på gator och på de lilla torget vi har.
Nog är det inte varje dag som staden blomstrar som den gör idag, myllrar som en stack i vårsolen, eller i den sista värmande solen innan hösten gör sig påmind och myrorna går under jorden.
Men idag, dagen då Antikrundan kom till stan, ja nog är det en dag som vi kommer att minnas. På ett eller annat sätt.
Framåt kvällningen kommer vi, som de studenter vi är, att följa den tradition som börjat byggas upp och inte minst förbättra den utan även att förgylla den. Inga förväntningar på kvällen men öl, ja de ska jag minsann dricka.
Jag önskar dig en trevlig helg!
En påse Polly, jag skiljer dem från varandra och äter bara de ljusa. De smakar bäst kvällstid och de mörka tar lite längre tid men är minst lika goda (dom ska jag äta i minibussen, på väg).
Öl, jag dricker direkt ur flaskan och färg på fingrarna har jag. Målarfärg, grå och vit.
Bitterhet, någonting som jag övat på sen en dag tillbaka. Vanligtvis är jag ganska dålig på att vara arg och bitter, men nu har bägaren runnit över.
Stövlarna, ja de sitter riktigt fint. Så mam&pap, inte bara stort tack utan också en stor kram till er!
Pajala, dit far vi imorgon och jag har inte packat och jag har inte funderat alls över vad som ska med i packningen förutom stövlarna, kaffepannan och kameran. Mer behövs väl inte?
Taskigt humör, trött. Sängen lockar och jag vet, ett samtal och jag är på bättre humör. Det har liksom blivit en fin vana.
Imorgon är en annan dag.
Det här är ett märkligt inlägg
God natt.
För de första undrar jag vad wordpress.com har för allvarliga problem med utseendet just nu och varför man inte kan ladda upp bilder.
Hade nämligen tänkt visa en fin bild på hösten, för vi var ute och trampade på en myr en sväng igår, jag och Maja. De var sådär höstruskigt och vackert, blandat med regn.
För de andra tycks KBAB än en gång visa sig var idioter och CSN likaså.
Men eftersom jag gjorde en deal med Jacob igår om att vara glad idag så ler jag en extra gång och skrattar glatt när jag kämpar med att få av mig stövlarna. Nya stövlar har jag köpt för igår var fossingarna minsann inte torra och resterande dagar av skolveckan ska vi ut och trampa på myrar.
Vi ska till och med ändå till Pajalas vidsträckta och mytomspunna myrmarker.
Fräckt!
Ebbas Fotografiska 
