Åh himlens alla stjärnor.

Det där med att gå lägga sig iallafall relativt tidigt gick väl sådär. Efter några kvällar med nattsuddande, förlorad i bilder och film kändes det som att det var på tiden att sova några extra timmar. Men. Så vad de det där med att himlen utanför fönstret var helt klar och därpå gnistra oändligt med stjärnor. Vyn från fönstret skvallra även om att isen har lagt sig.

Sådana kvällar finns det inget gå och lägga sig tidigt. På med de varmaste byxorna, tjocktröjan och de egenstickade vantarna. Ut bara ut. Frosten som knastrar under fötterna, skenet från gatlamporna, stillheten, nedförsbacken till sjön och där…

Europe by train – Venedig

_DSC0306Vi rullar in i Venedig medan det fortfarande är ljust. Utanför stationshuset är det ett myller och vi möts direkt av kanaler. En karta och lite mat senare så är vi på väg mot hotellet. Det går kanaler och broar åt alla håll. Det är koncentration som krävs för att hålla koll på kartan. När det börjat skymma börjar det brännas, vi är krokarna men hittar inte hotellet. Vi går hit och dit, kollar efter nummer på husen och blir inte kloka. Tillslut svänger vi in på samma gård vi trodde var rätt en halvtimme tidigare. Frågar och vips så är vi rätt. När vi checkar in nämner vi i förbifarten ”you should put up a bigger sign”. Till svar får vi ett enkelt ”nope” och ett litet skakande på huvudet. Men rummet är luftigt och fint.

Vi går ut för att hitta någonting att äta till middag. Vi går och går, ingenting verkar passa eller så finns det ingen plats. Tillslut tar vi bara någonting. Mätta men inte imponerade trillar vi in på hotellet och somnar.

Venedig är soligt när vi vaknar, på hotellet erbjuds en ordentlig och god frukost. Stan är full av liv och trots lågsäsong är det mycket folk. Överallt. Vi strosar omkring bland kanaler, broar och smala gator. Det är pittoreskt, lite charmigt men inte övertygande. Glass, fika och god mat. Mysiga små butiker och stora kedjor.

Vår dag i Venedig börjar lida mot sitt slut. Solen sjunker sakta ner bakom husen. I en butik på stationen hittar jag saltlakrits och glädjen är total. Vi fyller på våra proviantförråd med lite smått och gott, sätter oss på stationen och inväntar nattåget mot Wien.

Europe by train – Pisa

13 timmar senare kliver vi av tåget i ett mörkt och svalt Pisa. Det är skönt att sträcka på benen, till nattens boende hittar vi enklare denna gång och det är ett trevligt ställe. När jag lägger mig ner i sängen och blundar är det som att vara tillbaka på tåget som skakar och skumpar fram.

När morgonen kommer är den ljust och himlen är klarblå. Det pirrar lite i magen och jag är redo att ge mig ut. Men först förser vi oss med frukost från självserveringen. Det är ljust bröd, men efter ett par stötar från brödrosten ger jag upp tanken på krispigt och varmt bröd. I kylen finns yoghurt och pålägg. Det finns flingor, söta såklart och det finns kakor. Inte bara en eller två utan ett par stycken.

I solen promenerar vi in mot centrum och det är en känsla av tidig höst. Biltrafiken är långt ifrån lika påtagande som i Rom, för här cyklar folk. Staden känns mer jordnära och välkomnande.

Såklart tar vi oss en titt på det lutande tornet och jisses vad det lutar. Tar en lätt lunch i solskenet, tillbakalutade mot en av alla vackra gamla byggnadsverk.

Vi hittar fler gubbar, likadana som de i Rom. När vi väl har hittat en, hittar vi dem överallt.

Under eftermiddagen har vi stämt träff med en soffsurfare, tyvärr hade han ingen möjlighet att hosta oss. Men han hette Luca och tro det eller ej, he lives on the second floor.

Vi tar ännu en sväng förbi tornet, tittar in i en kyrka, besöker universitetets botaniska trädgård. Vi dricker espresso och pratar om sådant som skiljer våra kulturer åt. Som att fika. Vi får tips om flera bra middagsställen och om kanske den bästa cecinan ever.

När vi skiljs åt efter många skratt traskar vi förbi den lilla restaurangen som säljer cecina. Vi köper två för att dela på, men när vi smakat vänder vi fort in igen och köper två till. En slags pannkaka gjord på kikärtor, tillagad i vedugn och med lite peppar på. Kan de bli godare?

Pisa, en stad med så mycket mer än bara ett lutande torn. En stad som har en vacker känsla och en levande kultur. Jag gillar den och det känns lite vemodigt att morgonen efter ta tåget vidare till nästa stad.

Europe by train – Catania.

Med tågets rytmiska dunkande tar vi oss sakta söder ut, genom fantastiska landskap, genom regn och solsken. Mörkret hinner före oss till färjan över till Sicilien, men vad gör väl det när hela tåget får plats? När vi kliver av tåget i Catania på öns östra sida har vi en bild i huvudet på hur vi ska ta oss till vårt hostel. När vi gått fel och gått tillbaka, frågat busschaufförer och engagerat en hel drös med människor, samt ringt till hostelet så komer vi tillslut fram dit vi ska. Att jag senare insåg att vi befunnit oss på en annan station än vad jag trott, är väl inte så relevant?

När vi ser Catania i dagsljus blev vi glatt överraskade. Till frukost erbjuds en stabil och klassisk Italiensk frukost. Sockerhöga och koffeinstinna går vi med bestämda steg rakt österut, med siktet inställt på beachen. Ett stop för proviantering senare står vi där alla fyra med det blå havet framför oss. Kilometer av strand och inte fler människor än vad vi sammanlagt kan räkna på våra fingrar. Vilken dag!

Sommar, fast invånarna här redan börjat dra på sig tjockjackan och vinterskorna. Beachen nästan för oss själva och Annie glädjen själv för att få bada i det stora blå.

Tredje och sista kvällen sitter vi nere i det gemensam köket och äter middag. Vi har sällskap av några andra trevliga människor som också bor på hostelet. Stämningen är god, det är fullt med skratt och det känns som att vi är en liten familj. Det visar sig att två av de som sitter kring bordet kom hit för en månad sen från norra Italien, blivit bästa polare och har inga planer att lämna Catania på ett tag. När vi förstår att en av de andra äger stället passar vi på att fråga om vi kan stanna några nätter till. Middag blir öl ute på en bar och sällskapet är fantastiskt underhållande.

Vi stannar i Catania, besöker marknader, badar i havet och spatserar gatorna. När vi kliver in på vårt hostel en kväll undrar ägaren vad vi hittat på. När vi berättat undrar han varför vi är här, att vi borde åka till en grannstad och se lite annat.

Sagt och gjort tar vi tåget till Taormina, en liten stad på ett berg som har sina fötter i Medelhavet. Det är pittoreskt, det är mysigt och det är ett och annat pensionärsgäng på guidad rundtur. Vi besöker en amfiteater, en vacker trädgård och äter den dyraste middagen på länge. När solen tackat för sig tar vi stigen ner till tågstationen igen och återvänder.

Vi rundar av, packar väskorna, tackar för en skön vecka på en vacker plats och tar tåget mot Pisa.

Europe by train – Rome

Så gav vi oss iväg. Det var en söndag i början av oktober och redan kväll när vi klev av planet på Roms flygplats. Någon timme senare checka vi in på vårt hostel och med kurrande magar gav vi oss ut på jakt efter mat. Glada att vara iväg på nya äventyr, tillsammans kommande tre veckor.

I kortbyxevädret gav vi oss ut med kartan i handen på Roms gator i jakt på frukost. Någon timme senare fann vi en lite matbutik och en ledig bänk att förtära frukosten på.

Och så rulla dagarna på i Rom, vi promenerade vart än vi skulle med kartan i högsta hugg. Vatikanen, Colosseum, andra gamla byggnader och marknader. Åt glass, pizza, pasta, majskakor och kaffe,vi drack gott starkt kaffe. Vi skrattade och pausade här och där.

Fyra dagar spenderade vi i romantikens stad, vilket jag kände var mer än nog. Denna intensiva och högljudda stad med sina försäljare och med alla dessa turister med kamerorna upptryckta framför ansiktena. Hann de verkligen uppfatta vart de var och vad de såg?

Vi hann iallafall med tåg söderut…

Tillbaka.

Traskar på den isiga asfaltsvägen, tar till höger, promenerar upp för backen och svänger av till vänster, ut på stigen. Landskapet öppnar upp sig, frusna ängar, den stilla sjön och där bakom skogarna, borta vid horisonten vilar de vackra fjällen. Genom den lilla skogen, ut på kalhygget, tillbaka in i skogen och så utefter gärdsgården. Så står jag där igen, bredvid Wilhelm Peterson-Bergers gamla hem Sommarhagen. Solen sjunker sakta ner mot horisonten och det är bara bruset från bilvägen som hörs. Vinden är stilla och de färgade molnen speglar sig i Storsjön.

Tillbaka i Jämtland med sina djupa skogar, sina vilda fjäll och sin värme. Tillbaka i stan, tillbaka på ön med sina milsvida utsikter. Jag är tillbaka till vad jag nu kallar hemma och nu väntar jag bara på snön.

Europe by train.

Jag har knappt skrivit en rad på lite mer än tre veckor (bortsett från sociala medier), på sin höjd kanske några enstaka ord för att hitta hit eller dit och ett och annat korsord. Efter lite mer än tre veckor ute på Europas järnvägar tillsammans med tre vänner är jag nu ensam för första gången sen vi gav oss iväg. Det finns så mycket inom mig som jag vill få ut, det finns så många formuleringar som jag gått och tänkt på och så många ord som kan få berätta om de senaste veckorna. För mig är det någonting speciellt med att skriva, att få uttrycka mig i ord och bild. Att försöka, så gott jag bara kan, få läsaren att känna de där känslorna som jag en gång känt. Så jag tänker göra det. Lite bit för bit. För med flyg tog vi oss till Rom, med tåg från Rom till Sicilien där vi fastnade lite längre än vad vi hade tänkt. Med tåg tog vi oss också till Pisa, Venedig, Wien, Prag, Berlin och så tillbaka till Sverige.

Det kliar i fingrarna, det finns så mycket att säga om dessa platser, om de människorna vi mött men det får vänta, för ett besök hos mormor går före och just idag vill jag bara vara här och nu. Imorgon åker jag hem till Jämtland, som jag saknat det. Hej!

_DSC0934

Novemberdagar.

Gråmulna dagar har avlöst varandra, dag efter dag. Allt fler färgglada löv har singlat ner mot marken och brett ut sig som en matta över vegetationen och sakta har naturen tappat sin färger. Efter regniga dagar har nivån stigit i bäcken, satt fart på vattenfallen och färgat vattnet än mer brunt. Mörkret kommer allt tidigare och temperaturen har äntligen börjat sjunka. Höstlunken har dragit in över stan som en tung filt och drömmen om vintern naglar sig allt hårdare fast i kanske många fler än bara mig.

Under natten sjönk temperaturen och det kalla regnet förvandlades till dansande små vita flingor. När jag vaknade igår låg ett vackert vitt lager av vinter pudrat över landskapet.

_DSC0521

Stora flingor som lagt sig tillrätta på grenar och hustak. En tillvaro i svartvita nyanser som förvandlat höst till vinter, om än bara för en dag. Det är enkel och vacker lycka. Tack för att du kom förbi kära vinter!

 

Schweiz

Jag kliver på det södergående tåget i ett gråmulet Linköping, hittar min plats bredvid en äldre herre och i hans knä vilar en stilig hatt. Han ska till metropolen Mjölby och vi prata om mycket. Vädret, sommaren, tåg, vart vi är på väg och vi kommer in på Jämtlandsfjällen. Att han vandrade på 40-talet, där jag jobbar idag. 20 minuter passerar förbi alldeles för fort, han reser på sig och säger adjö. Det blir tyst.

När konduktören tittar på biljetten får jag frågan om jag ska vidare. Jo, visst ska jag det! Med nattåget från Köpenhamn ner mot Schweiz. Oj, får jag till svar. Lokförarstrejk i Tyskland, hon är inte säker men kanske går tåget. Jag pluggar in hörlurarna, vänder blicken ut genom fönstret och försöker stilla tankarna. Det vore just typiskt om jag inte kom längre än till Danmark.

I Köpenhamn faller regnet, det är en pulserande rörelse inne på tågstationen och till min lättnad verkar tåget gå. Väl nere på perrongen passerar jag förbi tågpersonalen som något besvärat står och gestikulerar med yviga rörelser och höga röster. Det känns skönt att kliva på tåget och jag sjunker ner på sätet i kupé. Jag är ensam och snart rullar tåget ut från stationen. Tågpersonalen kan inte lova att det går hela vägen, men de ska återkomma.

Det är tyst, bara tågets rytmiska dunkande och bruset från ett fönster någonstans som inte är ordentligt stängt. Utsikterna genom tågfönstret har bytts till min egna spegelbild, jag är ensam, men jag är på väg. Jag slumrar till och vaknar när dörren till kupén glider upp. In kliver en äldre herre med en rejäl rullväska och även han bär hatt. Vi börjar prata och vi pratar. Pratar och pratar. Vi sitter mittemot varandra på det södergående nattåget mot Basel och ute är det sen kväll. Han är en trevlig tysk pensionerad lärare och han blandar både engelska, tyska och danska. Men jag är trött och när klockan passerat midnatt så försöker jag ursäkta mig, för det vore väldigt skönt att få sova lite. En timme senare har samtalet tystnat och vi vaggas till sömn genom ett mörkt Tyskland och det är mitten av oktober.

När jag kliver av tåget i Basel är det förmiddag, jag äter en tillplattad och smulig tunnbrödsmacka i den tidiga lunchrushen och kliver på tåget mot Zürich, vidare till Chur. När bergen börjar uppenbara sig vid horisonten sitter jag fascinerat tryckt mot tågfönstret, men bit för bit kommer de närmre och det är en skön glädje som sprider sig.

När tåget rullar in på stationen i Chur är jag inte beredd på att ta mig vidare på egen hand. Busstationen hittar jag enkelt till, men att göra mig förstådd på halvtaskig, halvt bortglömd skoltyska med försvenskade uttal är en annan femma. Tillslut pekar jag på namnet på mobilskärmen och söker efter ett tecken på förståelse. Jag får ett viftande med handen och tolkar det som att det är denna buss jag ska med. Kliver ombord och bussen lämnar staden, klättrar högre och högre upp i bergen.

Bussen rullar in i byn och jag ser ett bekant ansikte. när jag kliver av möts jag av ett leende, en varm kram och en fin vän. Det var länge sedan vi sågs och det känns fint att bara få vara och prata. Kväll blir morgon och regndropparna dansar på rutorna. Jag känner mig fullkomligt omfamnad av alla berg och när vi rör oss i området förändras vyerna ständigt. Det var fem år sen vi såg sist och det är som att lära känna varandra på nytt. Regnet upphör tillslut och vi besöker fantastiska och lite undangömda platser min första heldag i Schweiz.

Så finner jag mig själv sittandes vid det lilla bordet i lägenheten med fantastisk utsikt över bergen. Till middag äter vi ostfondue, en riktigt schweizisk klassiker och spelar ett par omgångar backgammon. Så bestämmer vi oss, det är en tur i bergen som gäller för morgondagen. Trots att klockan hinner bli mycket innan vi går och lägger oss, så är vi uppe relativt tidigt och ger oss av, upp mot bergen. Det tar inte lång tid innan vi kliver ur bilen och när vi lämnar parkeringsplatsen till fots skiner solen från en klarblå himmel.

Omgivningarna är så långt ifrån vad jag är van vid och mer ofta än sällan utbrister jag wow! Men åh, det är så sjukt fint! Alltså, asså, men du vad vackert! I brist på variation börjar jag undra om jag är så roligt sällskap, men kan inte sluta. Toppen vi siktar mot är Lenzerhorn och det är bitvis aningen brant, lite slirigt och relativt svettigt i det otroliga vädret.

På toppen äter vi några mackor och runtomkring oss, överallt sträcker sig toppar upp mot himlen. 2906 meter över havet och såhär högt upp har jag aldrig stått förut. Det är lite överväldigande.

Morgonen därpå är vi uppe än tidigare, det är fortfarande mörkt när vi med liften sakta tar oss upp mot Rothorn, grannberget. Det är vindstilla och på himlen tindrar morgonens sista tappra stjärnor. Vi tar oss upp på en liten topp och sakta börjar tillvaron att ljusna. Morgonens första strålar smeker de högsta topparna och färgar dem rosa. Men rosa övergår till orange och här står jag och beskådar någonting jag drömt om att få uppleva. Att få möta soluppgången från en bergstopp bland de lite högre bergen och jag vill göra det igen.

Jag ser Lenzerhorn i profil och tänker att det här måste vara ett av de vackraste bergen jag sett. Det finns inte ord att beskriva känslan, men jag känner mig oerhört lycklig att få befinna mig just här och just nu med just detta sällskap. Vi äter frukost på restaurangen som ligger i anslutning till liften. Bekantar mig med nya ansikten, kaffet smakar så gott och jag ler, jag kan inte sluta le och runtomkring oss finns bara berg.

_DSC0231Vi spenderar mycket tid i bike parken resterande del av dagen. Jag lär mig nya saker, möter nya människor och känner glädjen i att fota igen. Jag känner enkelheten, den enkelhet jag tappat bort när jag lämnade fjället.

Dagen därpå packar vi klättergrejer och åker iväg. Ett par timmar senare står vi vid klippan och båda med ett leende på läpparna. Det är ju såhär det ska vara. Men ingen av oss har klättrat på ett tag, så redan på eftermiddagen dagen därpå känns fingrarna ömma och trötta. Vi vänder tillbaka, temperaturen sjunker och regnet börjar falla.

Att ena dagen få klättra i shorts och solsken till att dagen därpå vakna till snö som faller och målar omgivningarna i den vackraste av nyanser – vinter. Att från en dag till en annan få uppleva två vilt skilda saker, men som båda ligger mig så varmt om hjärtat, det är så förbannat vackert.

Men dagarna springer iväg, och så står vi där och småpratar vid busshållplatsen medan snön faller tätare och tätare. Så lite för plötsligt sitter jag på bussen på väg ner från bergen. Snö har övergått till regn och Chur är gråtrist och ensamheten känns lite mer påträngande nu. Kliver ombord på tåget och bara flyter med, landskapen jämnas ut och snart ser jag återigen bara min egna spegelbild reflekteras när jag blickar ut genom fönstret. Nattens fylls med vemod och när vi ankommer Köpenhamn är vi mer än en timme sena. Det är som i en film när jag i all hast kastar mig av nattåget, rusar till närmsta biljettautomat, köper en sista minuten och springer genom den stora ankomsthallen och ner till plattformen för att hinna med mitt tåg.

Precis när jag kliver ombord stängs dörren bakom mig och vi börjar rulla ut från stationen. Sakta tar jag mig tillbaka till Linköping och ett kallt oktoberregn slår mot rutorna. Några sitter och småpratar, annars är det tyst i vagnen. Jag plockar fram mina hörlurar och boken, men jag låter den ligga kvar i knäet. För jag låter tonerna få dansa ur hörlurarna och förlorar mig i musiken för ett tag. Blicken vilar på landskapet som rusar förbi utanför och jag känner mig glad.

Glad att jag för lite mer än en vecka sen klev på tåget och gav mig iväg.  Glad för de nya minnena jag länge kommer att bära med mig i ryggsäcken och för den vänskapen som förhoppningsvis fortsätter att växa. Tacksam för att jag fick komma förbi.