Mellansäsong.

Det är mellansäsong, tiden mellan sommar och vinter. Tidigare år har jag fyllt denna period med långa resor långt bort. Av en och annan anledning blev det inte så i år. Jag tog tåget själv ner till Schweiz i mitten av oktober och hälsade på en vän, längre bort har jag inte varit. Men jag hittade enkelheten där nere bland bergen, den som jag tappade bort när säsong övergick till mellansäsong. Någonting annat jag hittade tillbaka till på resan var inspirationen. Den sprakande elden av inspiration och glädje som jag känt under större delen av sommaren hade börjat falna, förvandlats till glödande aska och jag såg inte längre det fina i att fotografera och försöka dela med mig utav en känsla. Skrivandet gick varken fram eller tillbaka och det roliga med att måla glada gubbar som glädjer andra, när inte jag själv blev glad utav det, förstod jag inte. Men Schweiz gav mig nya ögon att se på saker och ting, nya verktyg för att fotografera och hitta det jag vill förmedla. Nu är det som att någon petat in flera pinnar i brasan, som att den börjar ta sig och återigen sakta börjar spraka sådär hemtrevligt och gemytligt.

_DSC0455

Häromdagen hoppade jag, det har knappt hänt sedan jag skadade knäet ganska så ordentligt hösten 2009. Även fast det ibland känns lite trassligt, så känns det som att livet är på väg i rätt riktning igen.

_DSC0444-52jDet finns hopp, så att säga…

 

På vift.

Det är tidig morgon när vi ger oss av. När solens första strålar smeker bergen står vi på toppen och blickar ut över allt. Det är tyst, stilla och så många toppar som vilar i morgonljuset att jag inte ens kan räkna dem. Allt är lite överväldigande att jag har svårt att ta in det. Men samtidigt är jag så glad över att befinna mig just här och just nu._DSC0191

Linköping.

Livet på fjället är så vackert, på så många vis och det blir så tydligt när jag helt plötslig krockar med samhället. Kanske låter det lite dramatiskt, men bit för bit för det som jag ifrågasatt och undrat över i dagens samhälle, så har jag bit för bit börjat förstå vad jag uppskattar, som jag gärna håller nära och vad jag gärna håller på avstånd. Det betyder inte att jag bara trivs på fjället, att jag ogillar att befinna mig i städer utan mer att jag börjat förstå mig själv.

_DSC0256Jag är tillbaka i Linköping, staden där allting började, där jag på små barnsben lärde mig gå, läsa, skriva och uppleva. Där jag sakta börja ta fart, kanske var det en lång startsträcka, men när jag lämnade staden förstod jag vad det var jag saknade. Det är här jag har mina rötter, trots att dialekten smetats ut, trots att jag föredrar berg före slätten och trots att det var länge sen jag var här. Samtidigt som staden sakta formas om, samtidigt som nya hus och bostadsområden pluppar upp som svampar i en härlig höstskog förvandlas det som en gång var mitt nu till någonting annat. Sedan jag flyttade har det hänt så mycket, eller var det bara så att jag inte uppfattade att det hela tiden pågick när jag bodde här? Men sådant som jag alltid tagit för givet har förändrats.

_DSC0331Kanske var jag för ung för att förstå när jag flyttade, men nu ser jag så mycket mer. Det är alltid med samma glädje jag återkommer, som jag vandrar stadens gator och möter gamla vänner som stannat kvar. Möter de som flyttade hit, som jag lärde känna innan det var jag som flyttade. Det är alltid en sådan värme att komma tillbaka och efter en säsong på fjället känns kontrasterna så sköna.

DSC_2895
Som att sitta på café en halv dag och prata om livet med en vän, iaktta människorna runtomkring. Att ensam få sitta med en bok och en kopp kaffe och låta vardagen fortsätta runtomkring. Det är så fint att få träffa alla, men jag kommer till en punkt och sen klarar jag inte mer (och här blir det svårt för mig att förklara). Fjället har förändrat mig, för nu behöver jag den friska luften, möta det enkla och självklarheten som naturen bär på sina breda axla. Jag behöver uppförsbackar och utförsbackar som tar tid, utsikter och känslan. Bit för bit inser jag att jag inte passar in här längre, men det känns ändå bra att komma förbi på besök emellanåt.

_DSC0284aLivet, det som ständigt förändras och imorgon tar jag tåget söder ut. Vi får väl se om jag hamnar där jag ska, eller om jag hittar mig själv…

Sommarsäsong 2014

Jag saknar redan att springa på de slingriga stigarna, trippa fram i det steniga landskapet. Jag saknar att bada i fjällbäckarna, dra händerna genom blåbärsrisen och känna den söta smaken. Jag saknar att vakna med tystnaden och fjället precis utanför dörren. Andas den friska luften och bara få vara. Möta alla människor som tagit sig till fjället just för fjällets skull.

Att jag saknar blir så mycket tydligare för varje gång jag tittar på filmen, den som jag gjorde. Det var inte meningen att den skulle beröra så mycket, men uppenbarligen så gör den det.

Kanske berör den just mig för att det har varit en av de vackraste somrarna och att jag fick dela den med er.

Tack!

Kontraster.

Jag är tillbaka i civilisationen med vägar och raka linjer, med asfalt och fjällutsikt. Men även om jag från mitt fönster kan skåda fjäll bort vid horisonten så känns de långt borta. De sista dagarna på och kring fjället blev kontrastrikare än vad jag kunnat ana.

DSC_2864
Utsikt från en löprunda på Frösön.

Sista september vakna vi till en strålande morgon, ett rosafärgat massiv och solstrålarna som så småningom glittrade i den frusna tillvaron. Vi städade det sista på stationen och det sista i vårt egna lilla hus. Efter lunch traskade vi ner från fjället med solen i ryggen och ett vitmålat massiv bakom oss. Vemodigt men samtidigt så vackert. Vi passera Storulvån och åt middag på Enaforsholm, tillsammans med vårt härliga gäng från sommarsäsongen.

De tidiga morgonstrålarna som leker på templets sidor.
Vackra härliga hemmafjäll
På väg.

Morgonen därpå åt vi frukost med utsikt mot Snasahögarna och senare samma dag skönt vi ut kanoterna från stranden vid Klocka, ut i Ånnsjön. Fantastiska höstfärgade omgivningar med fjällen som en vacker kuliss i bakgrunden. Med kanoter ut till Granön. Lite motvind dit och grillkorv till lunch.

Så utan förvarning började de blåsa upp, tidigare än vad prognoserna förutspått. Gäss började gå ute på sjön och någonstans kände vi alla lite allvar i stunden. Håll ihop och ta det lugnt, det var så vi sa innan vi sköt ut kanoterna för att ge oss ut och tillbaka mot Klocka.

Iland, lite blöta och på en annan ö.
Blöt och kall men fortfarande glad och i gott sällskap.
På andra sidan ön.

Sen hände det så mycket på så kort tid. Vi gav oss iväg, vinden drev på riktigt hårt i den grunda sjön. Först välte en kanot, kanske 150 m från ön. Sen vält min kanot när det kom en alldeles för stor våg och en för kraftig vindby. Vi såg de andra tre kanoterna försvinna bort och hoppades för guds skull att de inte vält. Vi tog oss tillbaka till ön med vattenfyllda kanoter, tömde dem, kollade så att alla var okej. Ringde och sa att allt var okej, tog oss ut på sjön igen och denna gång gick det bättre. Vi kom i land, insåg att det var en ö, drog kanoterna utefter strandkanten och när vi kommit något som när i lä bakom ön satte vi oss i kanoterna och paddlade mot fastland. När alla glada själar var samlade tog vi oss tillbaka till Storulvån. Där mötte vi alla andra härliga medarbetare i Jämtlandsfjällen och avrundade säsongen med en fin middag och lite dans.

_DSC0226Morgonen därpå packa vi ihop de sista, städa upp efter gårdagens middag och åt en sista frukost/brunch tillsammans innan alla drog åt olika håll. I Östersund fick jag hjälp att flytta mina saker till en övervåning i ett vitt litet hus på Frösön. Hem till en fin vän. På kvällen åt jag middag hos Rönnelands med en fin känsla i magen.

Somna gott hemma i min nya säng omringad av lådor och väskor.

Livet. Det som tar oss till så många platser, som öppnar upp för möjligheter, som ständigt ger oss chansen att lära känna nya människor och utrymmet att vårda de relationer vi har.  Livet, det som pågår hela tiden. Där det inte finns någon pausknapp, ingen knapp att trycka på för att spola fram eller tillbaka. Det gäller bara att hänga på, förstå att man lever i nuet och njuta utav det.

_DSC0233Här och nu har kommit att bli så viktigt. Men just här och nu har en av mina allra bästa vänner flyttat, typ 1700 km fågelvägen. Det är långt bort och det liksom skär i hjärtat.

Här och nu, ibland är det så svårt.

Sommarens sista dag.

Jag packar, det har liksom blivit dags att röra på sig igen. Idag tackade de sista gästerna för sig, vi slog igen portarna för  denna säsong och satte igång med slutstädet. Det har blivit höst på fjället och om vädret tillåter imorgon så kommer helikoptern förbi för att lyfta av bron och flyga en retur med bland annat vår packning. Så jag packar. I över 100 dagar har vi varit här, en hel sommar 1000 meter över havet och den har varit magisk, på många vis. Vi började med snö och vi avslutar med snö. Däremellan hanns det med högsommar och nu senast en färgsprakande höst. Obeskrivligt vackert!

 

Solskenspaus
Hemma!
Höstprakten nedan trädgränsen.
Gråmulna regniga dagar.

Nu har jag vemod långt upp över öronen, sakta på väg mot ett nytt hemma, en ny stad och en oplanerad höst. Det känns lite skrämmande och ovant, samtidigt som jag är så nyfiken på vad det kommer att innebära, att ha en höst oplanerad. Det är lite som att vända blad och börja på ett nytt kapitel och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ser fram emot det, (å ja, det som varit har varit bra, men på sitt sätt).

Vemod och aningen skeptiskt inställd till att börja packa
Bubbles, bubbles, bubbles!
Lätt frukost.

Men än är jag inte på väg, vi har en hel dag kvar att putsa och feja, njuta av utsikterna och av sällskapet. En dag att promenera ner till betongen och se lite andra vyer tillsammans. Även fast den emellanåt är lite spretig så gillar jag sylfamiljen oerhört mycket.

_DSC0004Och även om vemodet just nu står mig långt upp över öronen så är det fint att veta att jag återvänder när fjället (förhoppningsvis) ligger vitt och löparskor byts mot skidor. Lovely!

 

12 september – norrskensnatt.

Himlen är klar och till bredden fylld med stjärnor, vinden är stilla och sakta stiger månen upp över sadeln mellan Herr- och Fruntimmersklumpen. Tyst och stilla. Sen utan förvarning exploderar det, det växer sig starkare och starkare. Det pulserar och dansar över halva himlen. Skenet är starkt, trots att månen är uppe. 

Vi går ut, det känns nästan för otroligt vackert, men tillslut  blir det nästan för mycket. Det finns liksom ingen hejd på det och vi knallar in igen. Men jag kan  inte riktigt släppa det. Jag vänder om och går ut igen.

Jag traskar stigen förbi stationen, via backen ner till älven och fram till vedbastun och poolen. Intensiteten som vi skådat tidigare kändes mesigt i förhållande till det skådespel jag nu ser utspelas på himlen. Jag blir mållös, jag finner inga ord att beskriva det hela med.

_DSC0436Någon gång efter midnatt får jag säga till mig själv på skarpen att det nu faktiskt är dags att gå hem och sova. Som en trotsig tonåring vill jag stanna uppe längre, men sansar mig och kliver tillslut in genom ytterdörren.

Innan jag somnar hinner ta en titt ut genom fönstret, tänker och önskar att alla någon gång också får uppleva ett skådespel som detta. Magiskt viskar jag tyst för mig själv innan jag tillslut somnar, som om det var ordet jag letat efter och utanför fortsätter norrskenet att dansa.