Glädje och lycka, hösten är här och där under stjärnhimlen stod jag med massivet som en väldig kuliss framför mig. Sista natten i augusti. Ensam med himlen sprayad till tusen av glittrande och sprakande stjärnor och med blicken fäst uppe i den mörkblå skyn. Förlorad i det oändliga.

En väldighet så stor och leendet. I norr bredde norrskenet ut sig, slingrade sig fram för att så växa till ett enda stort skådespel. Och där stod jag, ensam på mitt fjäll. Ensam med stjärnorna och de vilda färgerna som kastade sig fram och tillbaka över natthimlen.

Allt detta, det vackra fjället, de tre små husen, stjärnhimlen och det pulserande norrskenet. Allt detta, det är så märkligt att allt detta och lite till ryms i någonting så litet som mitt hjärta.

Och hösten är äntligen här!

Innan jag ger mig av svänger jag förbi i frukostköket för att säga hejdå. Det känns vemodigt, för det är tre nära vänner som ger sig av, som idag vandrar ner från fjället och tar sig vidare till asfaltsvägar och civilisation. För ett år sedan var det jag som lämnade för att pröva nya stigar men turligt nog ledde de mig tillbaka till denna vackra plats.

 En timme senare är jag ensam på fjället. Oledat över sadeln mellan Herr- och Fruntimmersklumpen, neråt med utsikt mot Östra och västra Bunnerstöten, Gåsen och Helags. Molnen som vandrar över himlen och på håll ser jag regnat sakta dra in. I lä låter jag ledigheten få ta överhand och jag lutar mig tillbaka. Solen tittar fram och på avstånd hör jag ljudet av en porlande bäck. På höjden framför mig betar några renar och en regnbåge uppenbarar sig.

Jag äter lunch ute, det var evigheter sen sist. Det har blivit en del lunchpaket den senaste tiden och som så många gånger förr påminns jag om hur gott lagad mat smakar utomhus. Det är inget märkvärdigt och hade jag lagat det hemma hade det aldrig smakat som nu. För kryddat med utsikterna och enkelheten smakar det nu ljuvligt.

Jag har ingen plan, men jag tar mig sakta runt Fruntimmersklumpen. Regent håller sig på avstånd och det är en känsla av höst i luften. 

Temperaturskillnaden har redan satt sina spår i vegetationen och fjällsluttning efter fjällsluttning pryds av rött blåbärsris. Och herregud så mycket blåbär, överallt. Hälften hamnar i flaskan, hälften stoppar jag i mig.

Oledat och hur ledig som helst.

Onsdag morgon och nere på stationen är det 120 frukostgäster, det är ändå relativt många för att vara vår lilla station. Onsdag morgon och jag äter frukost hemma i p-huset. Tyst, tända ljus och dimman tryckande utanför. Trött. Onsdag och ledig.

Ryggsäcken är långt ifrån fullpackad när jag ger mig av, kliver ut genom den öppna ytterdörren och börjar gå norrut. Jag får sällskap de första 3 steniga kilometerna ner till bron över Enan. Uppe på Endalshöjden tittar jag bakåt och ser hur molnen sakta börjar bädda in massivet. Jag äter smågodis, ler och njuter av livet.

Någon kilometer efter Spåjme hittar jag de första blåbären och om vartannat böjer jag mig ner, drar handen genom blåbärssnåren och njuter av den söta smaken. Sommar! Nedförsbacken vid Lillulvåfjället leker med mina fötter och musiken som dansar ur hörlurarna får stegen att bli snabbare. Men jag lämnar leden, svänger av till höger och ut på myrmarken och vidare ut i snåren. Jag fyller vattenflaskan med blåbär och när jag via hängbron tagit mig över ån börjar regnet.

Fötterna dansar fram över den steniga stigen och benen känns lätta. Jag har roligt och regnet fullständigt öser ner. När jag inte tror att det kan regna mer tar det i och utan minsta vindpust känns det som jag står i en enorm dusch. Ännu en gång lämnar jag leden, svänger ut på myrarna och hittar de gyllene hjortronen. Utefter vinterleden ner till Storulvån och in i p-huset. Blöt, glad och oerhört ledig.

Sitter inne vid de stora fönsterna och blickar ut på regnet. Hänger i soffan med vänner och när mörkret sakta lägger sig bjuds det på vin och spelkväll. Jag är bland vänner, en liten paus från hemma, men ändå med en känsla utav att vara hemma.

Jag somnar sent med ett leende på läpparna. På väg till frukosten passerar jag fåren som lämnat hagen och lagt sig i rondellen. I yoghurttallriken blandar jag ner bären och med dagens första kopp kaffe i handen blickar jag ut över fjället. Långt där borta stoltserar Sylarna så vackert.  Klockan är 8 när jag ger mig av, på väg hem.

Två timmar senare har jag inte tagit mig mer än två kilometer men ryggsäcken är halvfull med knallgula kantareller. Gårdagens regn har bytts till strålande solsken och glädjen kommer inifrån. Jag passerar vandrare efter vandrare på min väg hem och flertalet checkar jag senare in när jag spenderar kvällen i receptionen ikläd min fjällvärds-tischa.

Hemma i p-huset samma kväll äter vi smörstekta kantareller och delar på en kanna te. Hemma med utsikt över massivet och när mörkret dragit sitt täcke över oss står jag förundrad utanför och blickar upp på himlavalvet. En efter en tänder de sig som små glittrande guldkorn. Det måste varit i maj jag senast såg stjärnorna och det är först nu jag inser hur mycket jag har saknat dem.

Livet, wow alltså!