Halv åtta på påskaftonens morgon stod jag på toppen utav Herrklumpen och skådade ut över nejderna. Redan såhär tidigt värmde solen, snön glittrade och hela världen tycktes stå helt stilla. Tillfället så fantastiskt vackert. Mjuk snö strörre delen av vägen ner, frukost nere på stationen och en liten paus hemma innan jag styrde skidspetsarna in mot massivet. Underställströjans ärmar uppdragna, hettande kinder och bakhalt. Efter allt saxande stod jag precis nedanför Pyramiden, till vänster Storsylen och till höger Lillsylen och hörde inget annat än mina egna andetag och hjärtats pumpande rytm. Vägen ner blev slingrig med härliga svängar och snön så uppskattat mjuk.

Klockan 13 stod jag redo bakom receptionsdisken, redo med ett leende på läpparna. För efter en sådan förmiddag går det inte att vara annat. Ca 190 gäster senare, golvbäddar i bastun och påskbuffé somnade jag långt efter midnatt hemma i min säng. Där i rummet med utsikt mot ett av de vackraste massiv jag känner till.