Vi lämnar stationen bakom oss och tar oss sakta upp för backen. När vi rundar krönet i sadeln mellan herr- och fruntimmersklumpen breder vidderna ut sig. Jag är lite feg så jag skråar den första biten utför tills jag vågar släppa på och ta några telemarkssvängar på turskidorna. Snön är härligt mjuk trots allt och min vän passar på och tar ut svängarna ordentligt. Jag ramlar ett par gånger, han skakar bara på huvudet och vi skrattar.
Framför oss ligger Tjallingen, Gåsen och Stora Härjångsstöten. Vi skidar oledat mot fjället i mitten och solen skiner. Det är eftermiddag, markerna tycks vara orörda och vilda, vi passerar spår av både järv och fjällräv. Himlen känns oändlig och fjällen visar sig i nya skepnaderna.
Vi pratar om allt, men vi pratar nog mest om vad vi vill till sommaren, vad som väntar på oss till hösten. Ingen av oss vet riktigt vad som väntar, men vi spekulerar både högt och lågt.
Kilometrar avverkas och snart lägger vi ett par svängar innan de sista 5 km uppför mot fjällstugan.
Precis vid krönet där man för försat gången ser Gåsens fjällstuga väljer vi att ta mer höjd, upp mot toppen. Snön är magisk, vi svänger och glider ner till stugan. Pratar med stugvärdsparet och kliver på. Två timmar senare har våra två vänner äntligen anlänt, elden i kaminen sprakar och vi tar oss återigen ut för att skida uppåt. Vi spanar in solnedgången, ljuset är magiskt och ovant och vi svänger i den mjuka och mest fantastiska snön. Inne påbörjar vi våran 3-rätters i stearinljusets sken.
Klockan hinner bli en del innan huvudrätten är uppäten och då är vi alldeles för mätta för efterrätten, så över en yatzy-omgång låter vi maten få smälta.
Vi somnar i våra bäddar, utanför vakar stjärnhimlen och allt är sådär stugmysigt som det bara kan bli här. Jag vaknar om morgonen, allt är tyst och stilla. Golvet är kyligt, fönstrerna rimfrostiga, det är fint att vara uppe först och snart sprakar elden igen. Morgongröten är på gång, kaffet lika så och en efter en kliver de upp ur bäddens varma famn och sätter sig ner vid frukostbordet.
Ute är det strålande solsken trots att morgonen är tidig. Efter att ha hämtat vatten och ved är vi på väg igen. Nu är vi tre som leker oss ner för Gåsen, hela världen känns som en enda stor lekplats. Jag är överlycklig över att få ha så härliga lekkamrater med på denna fina tur.
Vi skidar oledat, pratar på men ibland blir det tyst och ingen säger ett ord. Så från ingenstans plockar vi upp det gamla ämnet och fortsätter, som om attvi aldrig varit tysta. Solen värmen, ärmar kavlas upp och vinden är lugn, nära på helt stilla.
Solen som värmer tinar sakta fram barmarksfläckarna och det är på en sådan vi slår oss ner för en förmiddagsfika. Tillskillnad från tidigare i vinter behöver vi inte ta på något förstärkningsplagg utan snarare bara njuta av lukten utav solvarm vegetation. Hemmabakade hallon- och lakritsbullar, frukt och briemackor. Jag känner mig trygg och omfamnad i detta sällskap och det märks att vi trivs med varandra.
Vi skidar den sista biten upp bakom herrklumpen och sedan ner på framsidan och lägger ett par sista svängar. Efter en liten vurpa vågar jag stå på lite och efter mig slingrar sig spåren neråt. När vi slår oss ned för att äta lunch hemma i P-huset känns det nästan lite vemodigt att turen redan tagit slut…
Ebbas Fotografiska 