Djupa andetag.

I sommarentrén står kängor tysta invid varandra, efter många vandrade kilometer tillsammans. Utanför faller skymningen  och massivets konturer försvinner sakta in bland molnen. Vinden kommer från norr, i matsalen fäller lamporna ett behagligt och trivsamt sken. Inne i självhushållet börjar fokus sakta försvinna från maten och blickarna börjar återigen vandra ut genom fönsterna, redan iväg på nya äventyr. För en stund glöms allt annat bort och vad som finns är det som är just här och nu. Det är en känsla svår att beskriva, men den är varm och ombonad.

Det har oväntat fort blivit mitten utav sommarsäsongen, juli har redan lämnat oss och augusti kom skrämmande fort. För några dagar höll hela fjället andan och bjöd  oss på sitt allra största solskensleende. För inte så länge sedan tog vinden i från Norge och virvlade fram med stormbyar och lämnade kvar en mjölkvit och tjock dimma. Det känns som att det var igår men dagarna har flutit samman och kvar finns många härliga minnen.

I solen har det idag känts som sommar, men när molnen dragit förbi har hösten smekt våra sommarfräkniga kinder. Jag samlar ihop mina saker, packar ner fyra säsonger på Sylarna i en orange ryggsäck, en svart och en lila bag. Tar ner bilderna från väggarna, suddar ut de små meddelandena på min lilla whiteboard och helt plötsligt känns rummet lika anonymt som när jag flyttade in den där stormiga dagen i februari 2011. Jag river upp massa minnen, drömmer mig tillbaka och kommer ihåg, men utsikten där utanför är den samma.

Imorgon flygs packningen ner sen återstår ett jobbpass och så har det, snabbare än jag förväntade mig, blivit dags att lämna. Det har blivit tid för en ny stad, nya utmaningar och dags att finna en fast plats i tillvaron.

Det känns omvälvande, lite skrämmande och samtidigt fantastiskt.
Jag är glad att jag har någon att dela allt detta med.