Morgonen är tidigt när vi checkar in på flygplatsen i Umeå. Två kilos övervikt verkar inte vara något problem enligt den morgonpigga damen och allt går väldigt smidigt. Vi lyfter och ser ett sakta vaknande Sverige ovanifrån. På Arlanda finns det tid för båda kaffe och bok innan vi kliver ombord på flighten ner till Nice och nice är precis vad det är. Värmen slår emot oss när vi kliver ut från terminalen och det enkla att ta sig med bussen från terminal 1 till 2 gör vi lite mer komplicerat. En timme senare har vi en hyrbil, den känns ny och fräsch. Det blir inga problem att hitta ut ur staden när vi inser att bilen har GPS och bättre koll än vi för tillfället.

Solen tindrar på himlen och det är en mäktig känsla att genom bergen slingrande tuffa fram på smala franska vägar. Det hinner bli kväll när vi kliver ur bilen, tillbaka på en plats vi båda besökt förr. Vi har inte tid att slå upp tältet för bergen lockar för mycket. Martin tar den stora ryggan med alla klätterprylar och jag repsäcken över axeln. Vi promenerar ner från campingen i det mjuka ljuset från den nedåtgående solen och traskar in i byn. Förbi den röda restaurangen, förbi kyrkan och den blå restaurangen. Vi svänger runt hörnet och hittar på den lilla stigen som tar oss uppåt. Uppförsbacken blir brantare tills vi står under klippväggen och blickar upp. Think Punk står det skrivet med små gula bokstäver vid foten utav leden. Jag ryser till lite när jag hör skramlet utav quickdraws och karbiner. Vi är äntligen här!

Solen sjunker och oväntat stiger månen upp på den klara himlen. Förhållandena är så perfekta att bland de skuggor som månskenet fäller fortsätter vi att klättra en stund till innan vi återigen vänder ner mot byn och campingen.

Vi vaknar när solen värmer upp tältet och till frukost äter vi nybakade baguetter, ost och en tallrik gröt. När vi kommer fram till klippan står solen högt på himlen och skuggan kommer sakta krypande med sin svalka. Jag finner flowet, det är kul att känna friktionen igen.

Vi ger det några timmar innan vi svettiga glider ner till byn för lunchbaguett och kaffe. Det är pittoreskt och gemytligt. De äldre samsas med de yngre på bouleplanen, franskans härliga rytm fyller ut stillheten och vi försvinner in i varsina bok.

Det är torsdag morgon när vi vaknar andra natten på campingen. Solen är på uppgång och vi iväg. Med bilen tar vi oss högre upp och närmre bergen. Sista biten får vi gå och svetten rinner om oss när vi tillslut står och blickar uppåt. Fyra replängder, fin klättring och 110 meter senare står vi på toppen och påminner varandra om att njuta utav utsikterna. Det är en känsla svår att ta på och det kuperade och grönskande landskapet sträcker ut sig så långt ögat kan nå.

Efter en repellering precis lagom anpassat till repets längd söker vi efter skugga och finner den under de lummiga trädens skyddande grenar.

Under kvällen firar vi med hamburgare med härligt salta pommes och återigen försvinner dagsljuset och stjärnorna tänds över våra huvuden.

Under fjärde dagen är det betydligt mycket mer folk där vi tänkt att klättra. Under eftermiddagen finner vi oss själva rastlösa på campingen när Martin kläcker idén ”vi drar till Ailefroide”. Wow tänker jag samtidigt som jag utbrister ”ja!”

In med alla grejer i bilen och så iväg på den Franska landsbygden. Det är full fart, utsikterna förändras ständigt och det är en uppskruvad stämning vi frambringat. På den enorma campingen inklämd mellan de högresta bergen slår vi upp tältet.

Bergen är så höga och omfamnande att jag inte riktigt kan förstå att jag är här. Det är ju dess berg jag längtat efter att få möta. Morgonutsikten är helt fantastisk och jag finner ro på en gång. Vi traskar iväg, har bytt kalksten mot granit och det är kul.

Det är en helt annan sak att lita på fötterna här. Vi är ensamma vid klippan när vi tar oss an första leden. Det går bra, vi utmanar varandra och jag känner mig stark. Efterhand blir det mer folk vid klippan och Jag blir mer tveksam till klättringen när jag känner den första lätta droppen snudda vid min kind och snart faller dropparna tätare.

Hela eftermiddagen sitter vi utanför en liten butik på gröna plaststolar och tar skydd från regnet. Dricker kaffe och äter ost. När vi är på väg att ta oss tillbaka till campingen börjar vi diskutera vädret och inser faktumet: att det kommer inte vara torrt nog för att klättra långled dagen där på och därför bestämmer vi oss. Vi lämnar Ailefroide, återvänder till Orpierre igen.

Orpierre är torrt och soligt. Vi beslutar oss för ett nyetablerat område där kalkstenen ännu inte hunnit bli polerad än.

Det är kul, det är svala vindar som blåser och byn ser så inklämd och liten ut därifrån. Led på led tills mina fötter säger nej. Med det inser jag även att det inte blir någon mer möjlighet för fler långleder. Så vi tar oss till klippan längst bort dagen därpå.

Det är vi och ett tyskt par som står där och steks i solskenet. Martin orkar mer än mig men tillslut tar det emot och vi går ner. Bilen tar oss till dalen bredvid och välförtjänt tar vi oss ett dopp i den ack så klara älven.

Från floden upp på berget och därifrån har vi utsikt åt alla håll. Uppå toppen möter vi några paragliders och det är fräckt att se hur vinden får tag i dem.

Så är vi där på campingen igen och återigen slänger Martin upp ett förslag. Verdon! Inte för klättring utan för att se omgivningarna. Innan tält packas ihop och stuvas in i bilen dricker vi kaffe. Det finns alltid tid för kaffe.

GPSn väljer vägen, den väljer den snabbaste. Det är iallafall vad den säger till oss, men min kloke kamrat håller lägre hastighet på den smala, branta och slingriga vägen vi lurats in på. Landskapet är kuperat och det är små byar vi passerar emellanåt. Innan jag riktigt förstått att vi kommit fram svänger bilen in på campingen i La Palud. Inne i byn avnjuter vi resans första kalla öl och pratar gott om de senaste timmarna. Vilket äventyr! Det är jag som kryper ner i sovsäcken först och hinner somna innan vi blir två i det något lutande tältet. Om morgonen är vi uppe alldeles lagom tidigt och det är sista heldagen på resan. Verdon är en plats för hängivna klättrare och någonstans hör jag att det är Europas största canyon vi är på väg till.

En mindre ryggsäck har vi med oss, skorna är ordentligt knutna och det pirrar lite i magen. Jag vet överhuvudtaget inte vad jag gett mig in på och jag är spänd av förväntan, varför sa han att jag inte fick glömma pannlamporna?

Via trampor tar vi oss ner mot floden som rinner i botten utav gorgen och snart förstår jag pannlampans funktion när vi sakta börjar springa genom några tunnlar.

När vi kommer ut genom den andra står vi mitt uppe i allting, omringade av höga klippväggar. Löpstegen rullar på och jag njuter, försvinner upp i känslan.

Stigen är kuperad och smal. När vi börjar möta vandrare blir det många bonjour och merci. Glada hejarrop och förvånade miner.

Men vi har kul och lite mindre än tre timmar sen vi lämnade bilen har vi tagit oss till slutet utav stigen. Härifrån tar det oss lite mer än två timmar att lifta och hitta tillbaka till bilen.

Det är en fin kväll som sakta börjar närma sig och en förbannat bra avslutning på resan. Vi lagar middag på den sista maten vi hittar i påsen och njuter utav de lite svalare vindarna. När mörkret faller dricker vi öl med två nya bekantskaper på klätterbaren.  Tillslut återvänder vi till campingen, jag tar djupa andetag och fyller lungorna med den klara nattluften, kryper in i tältet och somnar direkt.

När klockan ringer är vi uppe före solen och allt packas in i bilen och vi ger oss av. I det svaga morgonljuset som sakta kommer står vi och blickar ut över gorgen. Långt bortom bergen börjar solen sakta färga horisonten.

De gyllene och skarpa morgonljuset smeker så landskapen och kastar långa skuggor. Morgondimman kommer sakta och plötsligt är den borta igen. Vi äter frukost någonstans på vägen med utsikt över landskapen och det blå Medelhavet.

På flygplatsen tar det längre tid än vad det var tänkt. På grund av fel på plan får vi snällt vänta. När vi så sitter där i våra trånga flygplansstolar, strax före start börjar kaptenen prata. Han berättar att felet som uppstått, att funktionen som får jetmotorerna att gå åt andra hållet och bromsa slutat fungera. Så därför har de valt att låsa dem i ett läge. Jag, som har en liten släng av flygrädsla, sitter på helspänn. Jag tror att han vill lugna mig när han säger att den funktionen egentligen inte behövs och eftersom det är så fint väder och bra förhållande ska allt gå bra. Jag är lite skeptisk, men det går bra. I luften flyger vi förbi ett område med stora mäktiga Cumulus Nimbus-moln och jag är helt fascinerad. Så somnar jag och snart landar vi på Arlanda.

I Umeå är det kväll och solsken när vi landar. Det är en känsla utav höst i luften och jag ler mot Martin. Vilken vacker resa vi fick!