”Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd, vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen”.

”Jag går till stan nu, är hemma till lunchen” hojtar jag och studtsar ut genom dörren. Solsken! Kameran på axeln, ner mot Tinnerbäcken och så vägen in mot stan. Strax innan första bron hinner jag innan jag fastnar i skådespelet med hägern, knölsvanarna och de synligt irriterade skrattmåsarna. När jag efter ett bra tag fortsätter ner mot staden i den grönskande tillvaron kommer jag hundra meter innan jag kommer jämnsides med en man med hund. Han hade också sett det lilla dramat nere vid bäcken och fråga ”är du fotograf eller fågelskådare?” Lite blygt säger jag något som antyder till både och. Vi slår sällskap några hundra meter och pratar på, han är öppen och nyfiken. Så går vi åt olika håll och jag önskar honom en trevlig dag.

_DSC0052Efter säsonger till fjälls är jag van att möta folk, både på leder och i jobbet, som är nyfikna och pratglada. Jag har vant mig vid att folk håller sig till sitt i stan och det är sällan, oh så sällan det händer här. Inte är jag bättre själv i civiliserade städer, men det ger mig hopp.

_DSC0113Mötet håller sig kvar i mina tankar och vid sidan utav grusvägen blommar vitsippor. Inne i stan är det mycket folk, vägarbeten och glassuget tar över. När jag tittar på klockan inser jag att jag inte alls kommer att hinna hem till lunchen. Jag vänder tillbaka, det finns så mycket att titta på att vägen hem tar än längre tid. Men det gör ingenting.

_DSC0086Jag är hemma i den stad jag växte upp i, hemma hos mor och far och det är försommarvarmt. Tillvaron känns onekligen vacker.

”Så tågar vi tillsammans bort mellan Jämtlands (nästan) gröna ängar bort…”

I en rasande fart gick det, vårstormarna tog det vackra vädret och vi sjöng in våren inne vid den öppna brasan. Säsongen tog slut, vi skidade ner, från vintervitt till vårvinter-fläckigt. Med tåg från vårvinter till vår.

Östersund med omnejder, en sakta annalkande grönska, solvärme och blommande blåsippor. Från det tysta vita fjället till en tillvaro fylld av fågelsång, porlande vatten och vindens susande i trädtopparna. Fint!

_DSC0004Vi gjorde ett besök vid den gamla Sylhyddan på Jamtli, flyttad dit från sin ursprungliga plats vid Enans strand. Det var i denna lilla stuga allt en gång började…

_DSC0024Kyrkan i Ås

_DSC0035På bäverspaning och till vår lycka dök den upp men lika snabbt plaska den till och var borta

_DSC1012Full aktivitet i vattendragen

Namnlöst-2

_DSC0028

Att göra en Jämtlandstriangel

Under söndagen drog stormen in med sina byvindar på 40 m/s och jag stannade kvar för att fira en av de finaste vännerna här. Måndagsmorgonen kom med vita och blöta vyer och långfrukost. Vid lunchtid sprack himlen upp och solen sken igenom. Vi åker till Blåhammaren! utropppade jag till min vän. Snabbt packades ryggsäckarna och vi skidade iväg. Stormen och plusgraderna hade förvandlat de vita omgivningarna till ett något mer spräckligt landskap. Doften av solvarma barmarksfläckar drog förbi oss och solen sken. Eftermiddag på fjället, på en sträcka jag inte tidigare skidat. Kvart i sex klampade vi in på Blåhammarens fjällstation, en snabb dusch senare satt vi ner tillsammans med flera vänner i matsalen. Blåhammarens 100-års jubileumsmiddag med touch av Nobelmiddagen 1913.

Somnade gott i en riktigt mjuk säng och vaknade till en vacker morgon. Frukost i gemytligt sällskap och sen ut och iväg. Natten bjöd på stjärnklart och någon minusgrad, en halvtimme hann vi åka innan vi kände hur solen började påverka snön. Oledat på Getryggens sluttningar mot Storulvån. Solsken. Sista biten tog vi genom björkskogen och givetvis var snön än mjukare där. Efter ett par vurpor i djupsnön kom en sista och det kändes som att allt hände i slowmotion – ner med huvudet i snön, knäet som vred sig, hoppa till och tillbaka och skidorna som fastnade i snön. På försiktiga skidor tog jag mig den sista biten ner mot stationen och en snöslaskig asfaltsväg. Himlen grånade och eftermiddagen bjöd på resning av stora kåtor till Fjällfest som sakta men säkert kommer närmre.

Tillsammans med goda vänner åt vi 3-rätters i matsalen på Storulvån och jag somnade för en gångs skull i en bred säng på stationen. Morgonen kändes seg, knäet lite sådär och regnet som slog mot rutan kändes verkligen inte lockande. Ännu en långfrukost, kaffekoppar och så, för att avsluta min lilla triangel fick det bli säsongens sista bandvagnen upp och hem till Sylarna. Genom de immiga rutorna såg jag hur barmarksfläckarna växt sig skrämande stora på bara några dagar och i knäet hade jag en sovande hund.

Allt gick inte riktigt som det var tänkt, men med en härlig ledighet kändes det helt okej att resten utav dagen packa upp storleveransen inför sommaren.

Jag vet inte vad som är störst prestation, att jag tog mig runt jämtlandstriangeln på en ledighet eller att jag efter snart fyra säsonger gjort det för första gången. Men något kan jag iallafall konstatera; det finns många fler vackra smultronställen än bara Jämtlandstriangeln.

Genom köksfönstret vid middagen har jag svårt att inte lägga märket till en barmarksfläck i kvällsljuset en bit upp i backen. Beslutet är inte svårt och snart finner jag mig själv sittandes på ett liggunderlag med utsikt över massivet. Solen skiner mig i ögonen. Med näsan nere i vegetationen fyller jag sakta mina lungor med doften av växtlighet. Jag låter ögonen läsa rad för rad i boken, tar en paus, höjer vinglaset mot solen och skålar för att vårvintern äntligen har anlänt.

Snart får jag sällskap på liggunderlaget och inom några minuter är vi för en stund fyra. Solen sjunker sakta mot vaktklumpens sluttningar och det är första kvällen på säsongen jag sitter ute såhär sent. Vinden är stilla och allt känns så enkelt. Lyckan rotar sig.

Det är fint att ha någon att dela tillfällen som denna med.

Mjuka svängar på Gåsen

Vi lämnar stationen bakom oss och tar oss sakta upp för backen. När vi rundar krönet i sadeln mellan herr- och fruntimmersklumpen breder vidderna ut sig. Jag är lite feg så jag skråar den första biten utför tills jag vågar släppa på och ta några telemarkssvängar på turskidorna. Snön är härligt mjuk trots allt och min vän passar på och tar ut svängarna ordentligt. Jag ramlar ett par gånger, han skakar bara på huvudet och vi skrattar.

Framför oss ligger Tjallingen, Gåsen och Stora Härjångsstöten. Vi skidar oledat mot fjället i mitten och solen skiner. Det är eftermiddag, markerna tycks vara orörda och vilda, vi passerar spår av både järv och fjällräv. Himlen känns oändlig och fjällen visar sig i nya skepnaderna.

Namnlöst-2Vi pratar om allt, men vi pratar nog mest om vad vi vill till sommaren, vad som väntar på oss till hösten. Ingen av oss vet riktigt vad som väntar, men vi spekulerar både högt och lågt.

_DSC0849Kilometrar avverkas och snart lägger vi ett par svängar innan de sista 5 km uppför mot fjällstugan.

_DSC0862Precis vid krönet där man för försat gången ser Gåsens fjällstuga väljer vi att ta mer höjd, upp mot toppen. Snön är magisk, vi svänger och glider ner till stugan. Pratar med stugvärdsparet och kliver på. Två timmar senare har våra två vänner äntligen anlänt, elden i kaminen sprakar och vi tar oss återigen ut för att skida uppåt. Vi spanar in solnedgången, ljuset är magiskt och ovant och vi svänger i den mjuka och mest fantastiska snön. Inne påbörjar vi våran 3-rätters i stearinljusets sken.

_DSC0891Klockan hinner bli en del innan huvudrätten är uppäten och då är vi alldeles för mätta för efterrätten, så över en yatzy-omgång låter vi maten få smälta.

Vi somnar i våra bäddar, utanför vakar stjärnhimlen och allt är sådär stugmysigt som det bara kan bli här. Jag vaknar om morgonen, allt är tyst och stilla. Golvet är kyligt, fönstrerna rimfrostiga, det är fint att vara uppe först och snart sprakar elden igen. Morgongröten är på gång, kaffet lika så och en efter en kliver de upp ur bäddens varma famn och sätter sig ner vid frukostbordet.

_DSC0896Ute är det strålande solsken trots att morgonen är tidig. Efter att ha hämtat vatten och ved är vi på väg igen. Nu är vi tre som leker oss ner för Gåsen, hela världen känns som en enda stor lekplats. Jag är överlycklig över att få ha så härliga lekkamrater med på denna fina tur.

_DSC0906Vi skidar oledat, pratar på men ibland blir det tyst och ingen säger ett ord. Så från ingenstans plockar vi upp det gamla ämnet och fortsätter, som om attvi aldrig varit tysta. Solen värmen, ärmar kavlas upp och vinden är lugn, nära på helt stilla.

_DSC0924Solen som värmer tinar sakta fram barmarksfläckarna och det är på en sådan vi slår oss ner för en förmiddagsfika. Tillskillnad från tidigare i vinter behöver vi inte ta på något förstärkningsplagg utan snarare bara njuta av lukten utav solvarm vegetation. Hemmabakade hallon- och lakritsbullar, frukt och briemackor. Jag känner mig trygg och omfamnad i detta sällskap och det märks att vi trivs med varandra.

_DSC0927Vi skidar den sista biten upp bakom herrklumpen och sedan ner på framsidan och lägger ett par sista svängar. Efter en liten vurpa vågar jag stå på lite och efter mig slingrar sig spåren neråt. När vi slår oss ned för att äta lunch hemma i P-huset känns det nästan lite vemodigt att turen redan tagit slut…

Halv åtta på påskaftonens morgon stod jag på toppen utav Herrklumpen och skådade ut över nejderna. Redan såhär tidigt värmde solen, snön glittrade och hela världen tycktes stå helt stilla. Tillfället så fantastiskt vackert. Mjuk snö strörre delen av vägen ner, frukost nere på stationen och en liten paus hemma innan jag styrde skidspetsarna in mot massivet. Underställströjans ärmar uppdragna, hettande kinder och bakhalt. _DSC0824Efter allt saxande stod jag precis nedanför Pyramiden, till vänster Storsylen och till höger Lillsylen och hörde inget annat än mina egna andetag och hjärtats pumpande rytm. Vägen ner blev slingrig med härliga svängar och snön så uppskattat mjuk. _DSC0830

Klockan 13 stod jag redo bakom receptionsdisken, redo med ett leende på läpparna. För efter en sådan förmiddag går det inte att vara annat. Ca 190 gäster senare, golvbäddar i bastun och påskbuffé somnade jag långt efter midnatt hemma i min säng. Där i rummet med utsikt mot ett av de vackraste massiv jag känner till.

The big blogg exchange.

Det finns en organisation som heter Hostelling International, utöver att de har hostels över hela världen och att Sylarna är en av dem så har de utlyste en tävling. En tävling som handlar om bloggar och det här, ja det är ju en blogg.

Ta gärna en titt och läs om tävlingen här.
Annars går det jättebra att klicka här och lägga en röst på min blogg, ja eller andras också. Det vore en kul grej. ‘

Tack för att du läser!

_DSC0784När man skidar mot Sylarna från Storulvån kommer man halvvägs till raststugan Spåime. Där, bara några hundra meter innan stugan växer det en ensam men ack så ståtlig fjällbjörk. På vintern ser man den när man tittar mot Gåsenhållet och under sommaren springer man förbi den på andra sidan. Den har kommit att kallas Rebellbjörken och det finns inte en enda annan fjällbjörk att skåda just där.

Jag gillar den och snart är det dags för påsk.