Ebbas Fotografiska

Måndag

Jag vrider upp volymen i hörlurarna, blickar ut över det vintervita landskapet och fjällen. Mina vackra fjäll! Vinden är nästan helt stilla och jag vänder neråt från Herrklumpen. På turskidor, med lagom lutning i puder. Ja håll i hatten, sluttningarna är klädda i mjuk och fluffig snö och det är en fröjd att åka utför. Jag övar telemarkssvängar och det känns som att leendet sträcker sig från det ena till det andra örat. Det är en sådan fin känsla att jag i farten bestämmer mig och bara passerar förbi p-huset och vidare ner mot Sylälven för att sen skida uppför på andra sidan.

Efter lördagens lilla säsongsrekord i antal gäster och golvbäddar, efter natten till söndag då det uppmättes vindbyar på nära 49 m/s och vi även ställde om till sommartid känns det här som en välkommen kontrast.

Nu avrundar vi kvällen med en film på VHS och tjockteve. Så går det, när tekniken fallerar. Men livet är fint för det och ute fäller månen skuggor över massivet.

Jag har suttit länge och filat på ett blogginlägg samtidigt som jag känt på tystnaden. Tystnaden, den som känns så välkommen just ikväll. Det är som att någon ständigt rört runt på alla tankar och helt plötsligt slutat. Sakta har farten avtagit och det grumliga börjat klarna. Mitt huvud känns redan ett par kilo lättare. Som att sten förvandlats till sockervadd. Det är kväll, jag är ensam uppe och det har varit en fin stund där många ord bara trillat ut, tankar som ja inte trodde jag hade har tittat fram. Tid att reflektera och det var länge sen sist. Men trots alla fiffiga formuleringar väljer jag att ta bort det jag skrivit och skriva om allt igen.

För livet hemma på fjället är fint och idag har vinden kommit från väster och det har snöat. Jag har varit ledig och känt mig oerhört ledig. Jag har nya fräknar för soliga dagar har passerat och vissa kvällar har norrskenet dansat för oss. Det finns så mycket mer att berätta, det är så mycket som hänt. Men den karamellen suger jag vidare på. .

Snöblandat

Dagarna, jag har tappat räkningen på dem. Jag vet inte längre hur länge sen det var vi kom hit eller hur långt vi har kvar på säsongen. Men fortfarande känns det som att vi nyss kom hit, som att vi har hela säsongen framför oss men samtidigt att det går alldeles för fort.

Jag är inne på min tredje ledighet. På den första byggde jag en igloo och satt inne och kollade ut på stormen. Den andra satt jag också inne och kollade ut, fast på en annan storm. Denna ledighet har också varit blåsig, men med plusgrader. I morse såg fjället så naket ut med de skarpa kontrasterna mellan snön, som till största del täcker fjället, och barmarksfläckarna. Så som det bara gör när det är plusgrader. Jag hade ambitioner att skida över till Blåhammaren och stanna på middagen. Men vinden, nederbörden och plusgraderna i kombination med dålig sömn fick mig på andra tankar.

För det är ändå ganska så fint att få vara hemma, på den plats jag tycker allra bäst om här i Jämtlandsfjällen. För det är ju ändå fint att få krypa upp i soffan och spendera hela förmiddagen med att kolla på Vasaloppet. Liksom att försvinna in i en bra bok för en stund och somna till den snöblandade nederbörden som slår mot fönstret. Och det är ändå ganska så fint att tassa ut i det mörka köket och baka ett bröd, göra lite glass och dricka kaffe. I alla enkelhet och stillhet få umgås med vänner som får mig att le, inifrån och ut.

Fortfarande tisdag

Solen, den värmer nu. Det tillsammans med några minusgrader har gjort att det droppat från taken idag. Vid lunch kom matleverans och vilken glädje att få gå ut en sväng. Bara några minuter efter arbetsdagens slut gled jag ner för backen på mina nya turskidor. Mjuk och härlig snö, tystnaden och hela vita fjället. Uppåt för att sedan få åka utför med precis lagom medlut för att öva svängar.

Livet känns enkelt och det känns så välförtjänt efter dagar, ja veckor, med stormiga dagar. Stormvindarna som tagit vårt mobilnät. Det svänger lite upp och ned med det där tekniska, internet, mobil, kamera och dator. Ibland känns det hopplöst när inspirationen stannar till och gör mig sällskap och inget vill fungera. När det bara blåser och blåser. Men ibland känns det även så befriande. Att istället för att slentrianmässigt kolla sociala medier kan man passa på att befinna sig i nuet. Yatzyomgånar har avlöst varandra, stunder i en av de sköna fåtöljerna med en bok och alla de härliga och spontana skratten.

Det är kväll, i ugnen gräddas ett bröd, tempot i personalhuset är lugnt och harmoniskt. Det är enkelt och det är välkommet.

Tisdag

Fjället ligger tyst, morgonens första gyllene färger målar sluttningarna över massivet och vinden är stilla. Vidderna ligger täckta med ett lager nysnö och det sprudlar inom mig. Efter vad som känts som en evighet har nu stormen avtagit.

Det hade varit så himmelskt att få sätta på sig skidorna och ge sig iväg. Fylla lungorna med den tidiga morgonluften, känna hur dagen sakta vaknar till liv och höra snön under skidorna. Det hade varit helt fantastiskt, för det är så sällan fjället visar sig såhär.

Men klockan närmar sig frukost och det är dags att kliva på dagens arbetspass och det känns faktiskt inte så pjåkigt. Nae, det känns faktiskt ganska så fint det också.

Torsdag lunch

Jag sitter hemma i vår röda och oerhört sköna soffa och här kan man sitta och spana ut på fjället, på de fina Sylmassivet. De flesta dagarna iallafall. Men idag tar vinden i och snödrevet gör att det bitvis inte går att skymta stationen härifrån. Byvindarna har redan varit uppe i lite mer än 40 m/s och på vägen mellan förmiddagen på stationen och upp till lunchen i personalhuset, där vi nu befinner oss, höll vi hårt i varandra för att inte tappas bort.

Matleveransen, som skulle kommit i tisdags, har ännu en gång ställts in. Så vi släpper lös vår kreativitet och fantasi och till lunch blir det majspannkakor. Även fast det är lite kärvt utanför och det är ganska så lätt att känna sig rätt så liten när man är mitt i det så är värmen och kärleken inomhus så påtaglig att man snabbt växer till sig igen.

Vägen hem

Pulkorna är packade och skidorna är på. Vi lämnar Storulvån, korsar Handölan och skidar mot Tjallingedalen. Snart viker vi av från leden mot Gåsen och tar oss upp mot trädgräsen. Tempot är lugnt och föret är hårt. Vi tar höjd och snart ser vi Sylmassivet stolt sträcka sig upp mot himlen. Tälten blir en del av omgivningarna, middagen lagas på bensinköken och från ingenstans drar chefen upp en flaska champagne. Termosmuggarna höjs och ett skål utbringas. Vintersäsongen 2015 är här för att stanna.

Kvällen är tidig när vi kryper ner i våra sovsäckar, utanför är vinden stilla och det enda som hörs är andetagen som sakta blir tyngre och tyngre.

Under natten har ett tunt lager nysnö lagt sig över tälten och det är några morgonpigga ripor som väcker mig. Frukosten förtärs i tälten, vi packar ihop och beger oss mot Stensdalen. Efter ett tag stannar vi upp, diskuterar kommande väder och prognosen antyder inte till att det lugna vädret ska hålla i sig. Vi tänker om och ändrar färdväg. Nu skidar vi istället mot Gåsen och vyerna är nya. Tjallingeklumpen ändrar ständigt form och när vi hittar vinterleden mellan Stensdalen och Gåsen faller ett försiktigt och knappt märkbart snöfall. Tillvaron är fylld med härliga skratt och goda samtal.

Inne i säkerhetsrummet på Gåsen äter vi en sen lunch som sakta mynnar ut i ett par omgångar yatzy. Vattenhållet grävs upp och när kvällen kommer uppenbarar sig en av de mest makalöst vackra stjärnhimlar jag någonsin skådat. Fjället ligger lugnt och stilla inbäddat i mörkret och ju längre jag bli stående, ju tydligare visar sig vintergatan.

Så kommer morgonen och det är som att fjället hållit andan de senaste dagarna men nu bara släpper ut allting. Vinden brassar på, får det att vina och tjuta kring husknutarna. Vi är uppe tidigt och när den mörka morgonen ljusnat ger vi oss av. Vinden har vi i ryggen de första kilometerna ner till Gåsens vindskydd. Därifrån har vi den snett bakifrån och när vi lämnar leden och skidar runt Endalshöjden vrider den om och slår till från sidan med en oväntad kraft. När vi närmar oss Gamla Sylens vindskydd är det soligt, men vinden är hård. Emellanåt får jag ta i för att inte bli omkullblåst.

När vi tagit oss i lä inne i vindskyddet, efter viss möda, känns det lite motigt att behöva gå ut igen. Men skratten finns fortfarande nära till hands och energiförråden fylls på. Så samlar vi oss, en efter en tar vi oss ut och det är svårt att stå upprätt. Med solen i ögonen och massivet i sikte skidar vi de sista kilometerna upp och hem via Sylälvens lilla dalgång. Det tar sin lilla tid för motvinden står på sig och samtidigt som vinden biter i kinderna är det så förföriskt vackert. Snödrev i motljus och välkända omgivningar.

Men det känns skönt när vi ser stationen för första gången och att kliva in genom ytterdörren och återigen få komma hem känns både härligt och fint.

Tillsammans, en hel säsong. Förbannat vad trevligt!

Att komma hem

Vinden kommer från söder, tar i och får snön att yra omkring. Solen har skinit över Sylmassivet hela dagen och nu tindrar stjärnorna på himlen. Jag sitter ensam uppe i personalhuset och stormvindarna som emellanåt når orkanvindar får det att vina kring husknutarna och jag vet att när jag går och lägger mig kommer jag känna hur den får väggarna att vibrera. Vi tog oss hit igår för egen maskin efter några dagar på tur, men det ska få ett alldeles eget litet inlägg.

Trots vädret utanför har ett lugn infunnit sig och det är enkelt att känna sig glad för lite. Just nu är vi sex personer här, men inom några veckor kommer personalstyrkan stoltsera med nio vackra och härliga själar. Denna grupp sprider redan en sådan värme som tagit sig rakt in i hjärtat på mig.

Känslan att ha en hel vintersäsong framför sig är lite svindlande men ack så härlig. Vi, tillsammans. Tillsammans kommer vi att skapa nya minnen som kommer etsa sig fast och följa med oss länge. Det kittlar lite i magen när jag tänker på det och det är inte svårt att känna att det är just här jag vill vara, just precis nu.

Det är inte svårt att känna att man hittat rätt när det känns som man kommit hem.

På fredag öppnar vi stationen och nu är det tack och godnatt.

Till fjälls.

Vilken dag det har varit! En lugn förmiddag och vid lunchtid mötte jag upp lite fjällkompisar vid ICA. En timme senare sprakade elden nere vid stranden på Andersön. Kolbullar, kokkaffe och andra bullar. När det var dags att säga hej blev det kramkalas och vi ses på fjället.

För så ligger det till, några av dem kommer jag se redan imorgon på Storulvån, andra kommer jag förhoppningsvis att få träffa igen när de kommer förbi och säger hej. Det är nära nu, säsongsstarten, och en vinter 1000 meter över havet. Jag har varit här förr, dagen innan säsongsstart men på något vis känns det annorlunda nu. För denna mellansäsong har jag bott någonstans, haft vänner i samma stad att hitta på saker med och det är människor jag verkligen tycker om. Det är fint att få tillhöra ett sammanhang och att gå från ett fantastiskt till ett annat gör mig alldeles varm i hjärtat.

Vi lär känna nya människor, vissa möter vi inte igen, men andra håller vi nära hjärtat. Den fjällvärld jag har lärt känna är en plats där många fina vänskapsband knyts. Det är som att fjället skalar av oss och gör oss enklare och ärligare. De vi lär känna där och skrattar tillsammans med, är inte de som försöker vara någon utan i de allra flesta fallen bara är sig själva.

Och det känns lite som kvällen innan ens födelsedag, eller kvällen innan julafton när man var liten. Det är lite pirrigt, man är fylld av förväntan och det är svårt att somna. Jag anar att när jag sätter min fot på fjällstationen igen kommer varenda liten cell i kroppen att fyllas av glädje. För det är någonting alldeles speciellt med att få bo och arbeta till fjälls. Det är någonting alldeles speciellt med att få göra det tillsammans med andra.

Väder

Jag gillar väder. Det är fint när ett högtryck drar in över landet, när mornarna är klara och vackra. Jag gillar att ligga på rygg och spana på ”vackert väders”molnen som alltid bygger upp sig under eftermiddagen men kanske än mer gillar jag när åskmolnen tornar upp sig. Hur man på avstånd kan höra mullret och känna spänningen i luften.

Och det är något speciellt när vädret slår om, när det går från vackert till lite kärvare. Det pirrar alltid till lite i magen när väderprognoserna förutser hårda vindar och jag älskar känslan när vinden tar i enda från Norge och får huset att skaka. Det är så mysigt att somna till ljudet av vinden som brusar och mullrar. Jag gillar att få klä på mig och gå ut, känna att det är lite kärvt. Jag gillar det så länge jag har kontroll, så länge jag vet att jag kan ta skydd.

Kanske gillar jag det för att jag försöker förstå. Jag har en bok enbart om moln och vad man kan tolka utifrån dem, vilka väderförändringar man kan förvänta sig. Jag läste en liten kurs om meteorologi för några år sedan och kursboken har jag kvar. Ibland kan jag sitta och bläddra, fundera och försöka koppla teorin till verkligheten och jag tycker det är kul. Det är så himla kul med väder.

Just ikväll tar vinden i, ibland kommer det en byvind och det brakar till. Lite som en lightversion av att vara insnöad en stormig vinterkväll hemma på Sylarna. Det är tur att säsongen är nära, för annars hade jag gått sönder, så mycket som jag saknar det. Tur är det också att det är en vintersäsong som väntar, det innebär många olika typer av väder. Fint!